Vart är vi på väg..

Efter att ha tillbringat drygt två decennium inom svensk räddningstjänst är man lite luttrad. Även om jag egentligen vill se mig som en i grunden positiv människa kan man ibland fundera över varför. Var finns de tecken på stabilitet och framtidstro eller åtminstone förståelse över att vissa saker måste finnas i ett samhälle om det skall uppfattas som tryggt och stabilt. Även om det kostar en del och inte direkt kan rendera vinst utan mer då förhindrar förluster.

För det första är alla – ledning, fack och även personal – en del av problemet till större del än man är en del av lösningen och för att räddningstjänsten skall kunna utvecklas måste övervägande delen av alla tre parterna bejaka och eftersträva en förändring. Ledningens bild av den framtida räddningstjänsten är en könsneutral, politiskt korrekt, samhällsmedveten, empiriskt fullmatad analytiskt statistiskt korrekt organisation som med en vass miljövänlig penna med upplysande pedagogik planlägger bort risker och olyckliga händelsekedjor. Personalen ser gärna mer högteknologisk utrustning men fortfarande i ett skitigt grovgöra som kräver muskler och numerär. De båda bilderna står så långt ifrån varandra att man varken vill lyssna till – eller ens förstår – varandras argument. Den ena sidan tycks tro att bränder och olyckor stoppas enbart genom att man – med olika medel – kommunicerar ideologiska ställningstaganden. För den andra sidan är detta helt och hållet en praktisk, teknisk, mekanisk fråga.

Personligen tror jag att båda kan ha rätt, och att lösningen är ”både och” – inte ”antingen eller” och man är väl inte diplomatisk förhandlare för intet?

För det andra; om man nu i en framtid faktiskt skulle lyckas enas om en vision så är den del som ägnar sig åt mentalt skyttegravskrig och ”gör som man alltid gjort” allt för stor i alla tre kategorierna för att någon positiv utveckling skall kunna ske inom den närmsta tiden. För om, alltså OM, man så – hypotetiskt – lyckades ena ledning och personal kring samma vision skulle många kommunalt självbestämmande besparande och geografiskt handikappade fritidspolitiker nyttja sin demokratiska rätt, att under fyra år, oavsett göra i princip vad man vill med sin räddningstjänst.

Alla samspelar omedvetet och mot det egna intresset i en destruktiv symbios som är mycket svår att bryta men som kommer att vara nödvändig och det blir alltmer akut att göra det. Vad som gör det extra svårt att bryta är att alla inblandade gör som de gör av bästa uppsåt. Även de ”sabotage” delar av personalen gör genom att strunta i direktiv genomförs av mycket goda bakomliggande skäl. Innerst inne vill ju ”sabotörerna” snabbt få till stånd ett upphävande av beslut man upplever som felaktiga och skadliga – och därigenom förbättra organisationen. Oftast i uppriktigt och innerligt syfte att handla för allmänhetens bästa. Uttrycket ”vägen till helvetet är kantad av goda föresatser” är sällan så sant och så tydligt som inom räddningstjänsten. Alla vill så väl.

Men – för att använda en gammal klyscha; ”det spelar ingen roll hur fort du springer om du inte vet åt vilket håll”. Här har alla – i brist på gemensam vision – hittat sig ett helt eget håll att springa åt. Genomsnittet av ledningen och genomsnittet av personalen tycks dock på väg i diametralt motsatt riktning.

För det tredje .. kommer sen och lite som en omvänd adventskalender. Hade´