Vafödådå

Det politiska språket är uselt, skriver Gert Frost i Luleå och sett ur de flesta perspektiv. För svårt, för krångligt och inte sällan helt obegripligt. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Ett uttryck som bekräftats åtskilliga gånger genom åren. Inte minst inom politiken.
Jag håller helt med honom och jaja visst:
Jag vet att jag själv hemfaller till detta ibland med men oftast, faktisk, har jag ett syfte; jag vill inte vara läsbar och kunna vinkla mitt arbete, inte röja en strategi eller en aktion eller, tvärs om.
(Klart jag vet vilken kommun som kommer få problem med XXX och var vi ska testa XXX eller vilket bud som kommer läggas eller vi har att beakta. Jag är ju förhandlingschef i Sveriges största brandmannafack som dessutom växer och växer och herregud vad jag trivs med det. Bästa jobbet så grattis på mig.)

Eller så har jag eller vi inte riktigt tagit ställning och vill ha en ”debatt” och politikeriserar texten. Kul men svåruttalat ord; politikeriserar.. Vidare kommer jag inte ”ala´ett gentlemen's agreement [dʒentlmenzəgri:´mənt] (engelska), överenskommelse som bygger på ömsesidigt förtroende, (Nationalencyklopedin), någonsin att hänga ut enskilda personer oavsett befattningshavare. Klart man gärna skulle vilja… med någon, men, då får de/den kasta första stenen och alltså förtjäna detta.
Läs igen den svenska översättningen och nyckelorden; ömsesidigt förtroende. Jag tror verkligen på detta och evidens och forskning visar att i en förhandling gäller det, oftast, att hitta vägar till en vinna-vinna lösning. Så jobbar generellt numera Brandmännens Riksförbund. Vi är inte på något sätt rädda för konflikter och det kan till och med vara lite kul i en byråkrats värld som bytt brandslangar och ambulansbårar till att operativt bara köra skrivbordsstolen. Så kom igen bara om ni politiker eller arbetsgivare förtjänar det. Vi är stadd i kassa, och konfliktkassa. Hehe..

Vi har ett antal arbetsgivare och politiker just nu som har ett ”uselt språk” och ni ser mina tolkningar varför i detta ovan. Det kan också vilket bör tilläggas, för andra än mig då, bero på okunskap och at man vill dölja att man inte kan eller vet istället för att säga just det. Enkla. Jag vet inte vill du berätta. Det gör vi och det kommer vi fortsätta med och vi går inte på den enkla att ni makthavare av olika dignitet döljer er bakom språket, det usla, vi har ju samma taktik och förstår er ändå. Här skulle jag barnsligt vilja räcka en långnäsa men jag är ju vuxen, eller borde vara, så jag gör inte det. Häpp.

PS. Visste ni att det finns en metod för att mäta hur svår en text är att läsa. Lix kallas den, ett läsbarhetsindex som funnits i drygt 40 år. Det tar hänsyn till meningslängd, antal ord och kanske framförallt ordens längd.
Med hjälp en denna metod kan man sedan rangordna texternas läsbarhet efter följande skala:
LIX-tal för texter av olika slag
0 – 25 Barnböcker.
25 – 30 Enkla texter.
30 – 40 Normaltext/skönlitteratur.
40 – 50 Sakinformation
50 – 60 Facktexter.
61 – Svåra facktexter/forskning/avhandlingar.
Sättet att dela upp siffrorna kan skilja en aning, men i grova drag ser det ut som ovan.
Hur då gå tillväga för att mäta? Det är faktiskt väldigt enkelt. Hjälp finns på webben. Det går fort, är urkul och nästan lite spännande.DS och Häpp igen…