Jag har varit i Finland den här veckan och lite
off. Redan på Arlanda igår eftermiddag blev jag då
on då jag uppmärksammades av ett stort antal medlemmar att Rsyds ledning var
lite prinsessan på ärten i något slags utfall av att ha blivit kritiserade. Att vara nedböjda ja-sägare är inget för oss och det är heller inte att samverka. Att vara eniga i allt utan i så fall är det ett slags diktatur. Management by fair. Det är vår uppgift att vara opposition
samtidigt som vi samverkar och det; det är utveckling. Att flera försöker se saker. Får inte någon part vara med utom på papperet och idogt försöker få svar på frågor, först internt och via den så kallade linjen, vad gör man då? Man går vidare på ett eller annat sätt om det är viktigt för en. Våra medlemmar är det viktigaste vi har och mår de inte bra är det oerhört viktigt för oss då deras hälsa, arbetsmiljö och inte minst den utveckling den tar, ÄR vår fråga. Oavsett avtal eller inte och vi har lika stor rätt som alla andra och behöver ”bara” se till lag och regelverk.
I sin blogg går nu Förbundsdirektören I Rsyd ut och bemöter BRF:s tidning SFF:s artiklar om sin organisation och givetvis relativt snabbt. Han skriver;
För att vara ett riksförbund som säger sig vilja samverka och utveckla verksamheten anser jag det vara märkligt att gång på gång välja en offentlig arena för sina synpunkter och sitt tyckande. Och om det då är så märkligt så kanske man från ledningshåll kanske borde tänka tanken lite längre och ställa sig två frågor;
Varför och varför just här? Jag tänker inte skriva ledningen på näsan i det. Nu, och jag anser att många av svaren är självklara för en utomstående betraktare.
Sen vore det intressant och se definitionen och sanningen i ”gång på gång” för mig veterligen har det inte direkt varit något mediadrev ännu och det vore intressant att veta i vad och hur vi brutit mot spelregler från Journalistförbundet. Jag antar att det är
vad som är lämpligt att, med hänsyn taget till individers välbefinnande, publicera, som åsyftas och ja vad säger man?
Detta känns mer som ”prinsessan på ärten” och lite som ”ni får inte leka i min sandlåda”. Jo Per det får vi och har, dessvärre eller dessbättre, laglig rätt till det. Olik tolkning kanske beroende på vem som läser och när det gäller att vara subjektiv och spegla det man vill spegla och inte svara, även om man svarar, finns det andra Sverigemästare men de tillhör inte BRF. Sen har vi själva utpekningen och jag anade att just den skulle komma upp. Igen. För fel igen Per Widlundh ni har haft en dialog om detta, också, så sent som denna vecka och ni har haft möjlighet att kommentera
men avstått. Vilket framkommer i dialogen mellan er och den journalist som skrivit artiklarna. Här kanske du mer menar att ledningen är utpekad än det som påtalades sist och jag kommenterade i min ”pudelinlaga”: http://brf-peter.blogspot.com/2011/02/en-pudel.html
I så fall är det nästan ett rätt för SFF pekar ut ledningen och det är liksom hela grejen. Ledningen har ansvaret och betalt för det, alltså det ingår i jobbet, även att bli bemött. Man behöver inte heller äga någon större intelligens för att förstå vad jag personligen tycker om av vad som sker och ett antal inlägg här har berört just detta. När det blir massvis med ord och dåligt med verkstad och när bilden blir viktigare än verkligheten och någon vägrar se en annan verklighet än just den man, alltså ledningen,
bestämt, måste man göra något om man är i opposition och snart prövat allt annat och:
Det riktigt anmärkningsvärda är att flera uppger att det inte är lönt att skriva avvikelser och föra fram problem och att det skulle medverka menligt för den egna personen och då är det riktigt illa för i samma takt syns det i så fall som om kvalitén höjs. Ett slags omvänt moment 22 och åter igen, syns det som om.. Ett tecken på annat kan kanske vara den oro och frustration som finns eller hur förklarar man den? Att några har rätt och det stora flertalet fel?
Jag skrev, nästan ett rätt, om ledningen, helt medvetet för i mycket är detta en personfråga där faktiskt, oavsett rätt eller fel, Förbundsdirektören blivit symbolen för allt som inte är bra i organisationen för väldigt många och där det gått så långt att det i vissa delar är absurditeter. Det är hans fel om det regnar eller snöar-nivåer. Den tidigare medarbetarenkäten talar sitt språk och det är nyligen gjord en till och skriver jag att de är ”spännande” underdriver jag för någonstans går det en gräns över vad man accepterar i att inte bli sedd som medarbetare och/eller som organisation och när man tar ett steg till och ignorerar dem. Det finns många olika skolor i chefs och ledarskap, organisationsteorier och sätt att förstå och lära sig hur människor fungerar och konsulter står på rad för att hjälpa till och tjäna sig en hacka och när en organisation hamnar i svåra lägen står de beredda.
Man kan ”köpa” sig en frist med dem men för att göra det ordenligt och mer hållbart måste man göra det ordentligt och i en samverkan med dialog. Monolog, om än den är politiskt korrekt och kanske köper tid eller frid ”uppifrån”, biter inte. Vare sig på operativa brandmän eller det fackförbund som står upp för dem och inte hukar sig när det blåser. Det biter troligen inte heller på de uppdragsgivare som faktiskt ytterst bestämmer, skattebetalarna, och det är viktigt att även de ska förstå och inse vad de kan förvänta sig. Du och vi har ett ansvar att berätta för dem, så de förstår, men då måste vi först förstå varandra men vägen dit verkar bli allt längre och det samtidigt som i stort sett alla andra räddningstjänstkommuner det är tvärs om. Vi hittar samverkan och inser och överser med varandras fel och brister och rättar till dem.
Personligen är jag beredd att gå ett steg längre och jag tycker inte bara
”förbundsdirektören i Rsyd” är ett bekymmer för sin organisation jag tycker detta utgör ett hot mot hela räddningstjänst-sverige i kraft av position och vad det innebär i inflytande i andra nationella grupperingar. I Gäsbloggandet kan man ju läsa att Rsyd ingår i framtidsstudier som ska sträcka sig fram till år 2030 och att samtidigt ge sken av att det är lika kraft och kvalite i en brandbil gentemot en annan oavsett numerär, utrustning, personlig kompetens/krav mm och mm är inte bara dumt, det är absurt och klart man blir..bekymrad. Vill ni ha ”på det ena eller andra sättet eller vad som helst”, helt okey det är er nivå, men säg det, förklara skillnaderna och ge svar på förmågan och framförallt, svara på frågorna. De som ställs och inte andra. Att bli behandlad som ett barn eller mindre vetande håller inte och klart man blir..frustrerad. Sen kan vi när som helst ta en dialog om de 3000 insatserna och skilja på uppdragen och gå till botten med dem och om de är kompetenta och professionella och varför eller varför inte. Vi har redan ett stort antal rapporter och utredningar och även om andra projekt och hur de uppnår målen. Om olika tolkningar och hur man presenterar statistik men åter, då måste vi och våra medlemmar få svar på sina frågor och framförallt; de måsta ha en arbetsmiljö så de VÅGA STÄLLA dem. Klart man blir ...förbannad annars.
Jag ser till sist, först glädjande sen muttrande, att Rsyd tar mot förslag.
Om, de då är
konstruktiva. Ur då Rsyd:s sätt att se på dem…. Är inte det ganska slående om än kanske lite överkänsligt från mig i att märka ord, då jag faktiskt har en del självkritik till skillnad från andra.
Eget beröm luktar illa och det är inte guld allt som glimmar och när någon påpekar det blir det ett himla liv så jag avslutar som jag började med samma två frågor: Varför och varför just här?
Hade´
