I BRF:s senaste medlemstidning antyds det att det är en allmän uppfattning i Räddningstjänsten Syd att vi har anställt personal med bristande kompetenser på grund av sin längd och sitt kön. Texten i artikeln är väldigt utpekande mot några kolleger. Därför vill vi som arbetar tillsammans med dem vara tydliga med att vi hyser inga som helst tveksamheter kring deras kompetenser som brandmän och kolleger.
Detta är ett inlägg jag fått i ett mail som beskriver lite ur en artikel från SFF och: Nej det gör inte jag heller, hyser tveksamheter runt enskilda då jag inte känner dem och vet vilka de är men när enskilda känner sig utpekade är det inte bra och naturligtvis bör det undvikas. Tyvärr blir det så ibland och för en tid sedan fanns motsvarande om brandmän som en "klan av vita hårda män" och vi reagerade, på ungefär samma sätt efter att enskilda varit i kontakt med oss.
Raden i dessa olustigheter kan tyvärr göras lång och det är alltid är den som känner sig illa till mods, den kränktes känsla som räknas. Syftet är sällan, nästan aldrig att peka ut någon utan att beskriva en företeelse, en organisation, en fråga eller ett skeende, men då de i sig omges av människor är det svårt. Den/de som känner sig personligt utpekade ber vi naturligtvis om ursäkt och beklagar detta men;
Sen kan jag inte låta bli att reflektera lite i varför inte ett enda ord eller kommentar berör något annat från 11 sidor om Rsyd från Förbundsledningen? Varför väljer man att lyfta upp och driva en liten del av en större helhet. Jag skulle nog vara irriterad över annat också om jag vore företrädare där men, det är klart, jag skulle också leta efter något att slå tillbaka med. Också. Så, kan man vända blickar och fokus från annat vilket ingår i grundkursen i den politiska, mediala skolan. Anfall kan vara bästa försvar.
Men inte i längden. Inte vaga och floskelstinna ordalag heller och jadå, jag vet att jag också praktiserar det av och till och varför jag gör det.
Alltså jag inser att det inte håller i längden.
Och det var just den som togs upp här från en artikel i SFF, alltså längden och lite i periferin, så pass att jag inte ens sett det innan "debatten", alltså tänkt på det på det här sättet. Fel av mig men det finns vetenskapliga belägg för att vissa typinsatser inom räddningstjänstens område kräver vissa förmågor. Men visst nu i efterhand då jag läser med andra ögon förstår jag och beklagar just dessa 10-15 ord i helheten. Det finns också belägg för att andra förmågor kan ersätta något man är mindre bra på eller inte har. Inte minst i Winternets studier, de som håller på med ”brandmannens fysiska förmåga”, finns på nätet), och i det material man håller på med finns mycket, mycket tänkvärt att läsa.
Vidare poängterar de att de inte tagit med ”förmågor” som teoretisk utbildning, praktisk förmåga, social kompetens, problemlösningsförmåga utan att detta är fysiologiska faktorer och inte bara en utan flera. Läs; man kan kompensera en med en annan förmåga så för mig och oss har inte längden, i sig, någon enskild avgörande betydelse, utan det är summan av totalen som är det intressanta och vad som ingår i den. Sen blir enskilda, och fackförbund, naturligtvis misstänksamma och kanske rent av frustrerade om man inte upplever sig få vara med i rekryteringsprocesser mer än i utkanten för vad ingår egentligen i den totala bedömningen och om man klarar den i en organisation är man klar även för en annan om man tex flyttar från söder till norr? Vi vill veta och det måste vara tydligt för de som söker att veta och för oss är det lite av grunden likväl som i alla andra yrken.
BRF välkomnar alla oavsett om man är kort, lång, tjock, smal, oavsett hudfärg, sexuell läggning eller om man tror på troll, asagudar eller är religiös i någon mer vanlig form. Ibland funderar jag om jag inte tror på trollen för denna debatt är egentligen enkel, men görs svår, och vissa arbetsgivare missar aldrig en chans att försöka få det att se ut att vi på något sätt skulle vara rasistiska manliga reliker från 1600-talet i en övervintrad klubb för inbördes beundran. Ser vi på medlemsutvecklingen från 2010, och inte minst för våra kvinnliga medlemmar och för de som är födda eller har ett utomnordiskt namn, delas den uppfattningen uppenbarligen inte av brandmännen generellt. Vi har en otroligt glädjande medlemsutveckling och jag antar att det beror på att de vet vad vi vill och att de förstått. Även varför vi är utsatta för en intensiv kampanj där fokuset försöker lyftas till andra frågor eller grumlas till oigenkännlighet. De ser bort från det och till våra frågor och vad vi är. Sveriges enda branschförbund inom räddningstjänstområdet och ett av få fackförbund som växer.
Klar att det skrämmer många och det är bra det för här behövs en opposition.
Det är svårt att skilja på fakta och åsikter och är man tränad på att blanda kan det bli bra. Ibland tokigt. Ibland medvetet tokigt för/och det finns ett syfte med det. Om man blandar mjöl och vatten, blir det lim, men när man tillsätter ägg och socker blir det en kaka. Vart tar du limmet vägen? Man kan svara; det är det som får kakan att sitta kvar på höfterna och magen, och jag trodde i min enfald att limmet i den här debatten, att BRF skulle vara rasistiska och kvinnofientliga, skulle ha försvunnit då vi gjort många kakor efter våra limkok och gått vidare. I det som kallas utveckling av en organisation.
Våra ledord är Kvalitet, Engagemang, Förnyelse och Hållbarhet så vi kommer inte att försvinna vare sig från debatt eller något annat och jag avslutar detta med att; jag tolkar avsaknaden av kommenterer i något annat från senaste SFF, från Rsyd:s ledning, att där har vi väl rätt i sak då. Hade´
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar