Anderz Harning

Parkinsons lag kan förklaras med att: En arbetsuppgift kommer att ta exakt den tid som är avsatt för ändamålet. Lagen är uppkallad efter C. Northcote Parkinson (1909 - 1993) i boken Parkinson's Law and other Studies in Administration som gavs ut 1957. Han demonstrerar konsekvensen av sin lag och visar hur statliga institutioner ständigt ökar personalstyrkan, oberoende av vilket arbetsresultat som åstadkoms. Om sina fynd säger han: Det är inte botanikerns uppgift att utrota ogräs. Det är nog för honom om han kan säga hur fort det växer.

Om http://www.dt.se/nyheter/falun/article908243.ece en utredningen om att flytta ambulanserna i Falun till räddningstjänsten vid Lugnetleden som kostade 3,4 miljoner blev - ingenting. Utredningen kostade 3,4 miljoner! Undrar vad Anderz Harning skulle skrivit och sagt?

Anderz Harning var en svensk författare, samhällsdebattör och ”förargare” som dog 1992 bara 54 år gammal. Jag hade förmånen att bo granne med honom några år och har många, många anekdoter och en hel del lärdomar och bra samtal i minnet från honom. Minnen för livet..
I mycket var Anders en svensk Parkinson och lämnade få människor oberörda, hatat eller älskad, svart eller vitt och mycket sällan.. lagom. Jo han hade problem med spriten, och annat men läser man hans barndomsskildringar "Stålbadet" och "Asfåglarna" får man en tragisk inblick i barndomen och vissa förklaringar eller åtminstone tankar i hur kunde det bli… Sen rekommenderar jag också ”Mogadondalen” och "Mannen som flöt omkring i Söderhavet" om ni är ute efter lite annat än en kioskdeckare. Anderz visade långt före exempelvis SVT:s Uppdrag Granskning på maktmissbruk och svågerpolitik i främst de politiska leden, han gav mannen på gatan en egen röst och häcklade ofta översittare och makthavare och han bildade på så sätt ett slags skola för den kritiska journalistiken.

Jag var ambulanssjukvårdare/egen företagare på den tiden och lärde känna honom inte först genom att vi var grannar utan som patient i min ambulans. Han var inte liten hade ett brutet ben och trapporna var många så vi ringde över lyfthjälp från räddningstjänsten. 4:a man och Anders hann ta en whiskey till innan de kom under vårt överinseende. Att vi lät honom, (en till gjorde ingen skillnad vare sig för senare sövning eller annat men pre-medicinerade en del och han vägrade låta oss sätta en nål eller ge en honom en spruta) och att vi jobbade i lag, teeeeeam bräkte han, och löste uppgiften, honom, gjorde sånt intryck att han blev lite av ambulansens och räddningstjänstens beskyddare och lyfte upp oss i alla möjliga och omöjliga situationer. Ibland bara för mycket.. Stat/kommun/landsting var hans fiender och huvudfienden var ”byråkraten” men hjältarna var blåljusfolket som i sitt anletes svett såg till medborgarens yttersta önskan och nödtorft…

Jag lärde mig mycket av Anderz, och hans berättelser inte minst reseberättelser som när han i princip var ensam journalist i ”Prag 1968 när ryssen kom”.. men: Jag och de flesta människor är i alla förhållanden och skeenden måttfull i betraktelse. En profil och ärkeknöl som var älskad och hatad, men absolut i sin himmel, eller helvete, spelande harpa tillbakalutande flinade i mjugg med samma devis i sin tanke blickande ned, eller upp, på oss, som på minnesstenen i Hudiksvall: VAD VAR DET JAG SA.
Nu ska jag åka och förhandla innan fredagsmyset där jag kommer hälla upp en 4:a singel malt till Anderz minne ikväll. Hade´