Och då var helgen över och jag sitter på tåget hem. Och reflekterar. Inte över helgen då vi haft förbundsstyrelsesammanträde, FS, utan mer över perronger. Mötena var kanon och en hel del beslut fattades och då handlar det om att vrida om tanken till tjänsteman igen jobba med HUR imorgon. FS fattar ju oftast generella beslut utifrån VAD vi ska göra och handlar om inriktning och ska stämma med policys, föreskrifter och inte minst våra egna.
Till perrongerna, och är man en rutinerad resenär som jag måsta man hitta saker att förströ sig med och ofta blir det att betrakta. På resan till Stockholm i Gävle var det inte mycket som stack ut förutom ett äldre par som motionerade. På perrongen. Fram och tillbaka där de efter 50 meter vände antigen för att perrongen var slut eller det stod folk i vägen för deras marscherande. Fram och tillbaka, fram och tillbaka och de var där när jag kom, och jag räknade till minst 8 ggr, då de puttade sig förbi mig. Varje gång lite blängande. Skulle de med tåget eller var det en bra plats, sandad och fin för motion och vi resenärer var nu i vägen? De skulle med. Sen väntade jag hela vägen till Stockholm på att få se dem i mittgången, motionerade, men, de kom aldrig. Tur det för många pratade om dem och såg inte det lustiga och någon nämnde ”lägga krokben”.
På hemresan, nyss, hade en olycka inträffat i Solna med någon stackare som blivit påkörd av föregående tåg. Jag har tyvärr i mitt jobb rent operativt, både från ambulans och räddningstjänsten, varit med om detta många gånger och förstod dels vad kollegorna hade att göra med och att det skulle ta lite tid innan tågtrafiken skulle komma igång igen. Det tog en timme och det är mycket bra jobbat av alla inblandade men vad hände på perrongen? Jag skäms å vissas vägnar hur man kan uttrycka sig om någon som hamnat i denna situation. Oavsett om det är ”självförvållat” eller av ren olycka så passar det sig inte med de kraftuttryck som framfördes för att man missar någon anslutning, inte hinner hem i tid till middagen och som pricken över i:et, inför sin 5-6-åring, skälla ut en Tågvärd för att inte hon visste när trafiken skulle komma igång och kalla offret för idiot. ”-Bara för att den där idioten är trött på livet så ska väl inte min son missa sin skidskola imorgon”. Hur visste han det? Att offret var en idiot och inte bara ett offer och med vilken rätt dömer han och hur tänker han överhuvudtaget och ytterst; vad har han själv för diagnos? Nått fel måste det vara. Nått stort. Nu sitter jag här och hoppas att han skall komma i mittgången, det som de motionerande pensionärerna inte gjorde, för då.. ska jag smygfälla honom med ett krokben. Ha! och Hade´
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar