Brandmännen fick inte rädda liv

Brandmännen fick inte rädda liv - Eslöv - Skånskan.se

Skånskan har idag några artiklar som skulle kunna gälla i många av våra kommuner och de handlar om att Räddningstjänstens styrka i Eslöv räcker. Det anser Tony Hansson (S) som sitter med i Räddningstjänsten syds styrelse. Förra veckans brand där rökdykarinsatsen blev fördröjd, då man inte var tillräcklig stor styrka, förändrar alltså inte inställningen till små styrkor och att stå lojal mot direktionens beslut i juni 2008 då Räddningstjänsten syd drog ned på bemanningen i Eslöv. Beslutet fattades av direktionen där politiker från de fem medlemskommunerna sitter och Tony Hansson (S), är med som representant för sin, alltså Eslövs kommun och är andra vice ordförande i Räddningstjänsten syds styrelse. I brandrelaterade frågor har jag inte hört mycket om honom tidigare mer än att han kämpade för att väcka ett slocknat värn i direktionen så man skulle få en ”riktig brandkår” i Marieholm.

(Räddningsvärn är ju en räddningskår på frivillig basis där man inte har kravet att kunna inställa sig på brandstationen vid larm. Däremot är man skyldiga att delta i övning med räddningsvärnet under högst tjugo timmar årligen som upplysning för bloggläsare utom branschen. Och för politiker som valts in i branschen och ännu inte kan den.)

Det är hemskt när något sådant här sker. Det är tragiskt för alla inblandade, säger Tony. Enligt honom byggde beslutet på en analys som gjorts av riskerna och förutom Eslöv fick även Kävlinge en bantad räddningstjänst och han ser inte någon anledning att se över bemanningen. –Hade det hjälpt om de var fem eller tio på plats? Det är alltid en avvägning som måste göras och resurserna måste fördelas. Självklart hade det varit bäst om vi hade haft en massa styrkor redo hela tiden och så kommer en kritisk fråga och Tony ”tar sin Mats ur skolan”: Men om de hade varit fem på plats kunde rökdykning påbörjas direkt, vad säger du om det?– Jag vill egentligen inte kommentera innan jag tagit del av olycksundersökningen. Räddningstjänsten jobbar hårt för att förebygga bränder, vilket är väldigt viktigt. –Den sammantagna bedömningen är att det vi har nu räcker. Men självklart är det en svår bedömning, speciellt med tanke på den olycka som inträffat. Då blir det alltid en fråga om vad som är rätt och vad som är fel, säger Tony Hansson. Visst Tony, DET kallas olycksfallsutredning bland annat, men oavsett "tragik för alla inblandade" finns det någon som alltid haft det värst; de/den drabbade, här en Eslövsbo.

Så ja Tony, det är hemskt när något sånt här händer och inte blir det bättre av att det KAN förutses och har diskuterats och påpekats av oroliga brandmän och fackliga företrädare, från BRF, innan beslutet. I en ganska enkel konsekvensanalys av risk och sårbarhetsanalysen du nämner ser man det uppenbara men ni, och du, har valt att lägga din kommuns ambitionsnivå på den här nivån. Att Kävlinge gjort samma sak rättfärdigar eller förklarar knappast detta heller och jag ser inte relevansen i detta påstående mer än ett försök att ”sprida skulden”. Människor skadas och dör i bränder och olyckor, så är det, även om det är svårare att ta till sig från ett papper än om man upplever och ser det och då kanske får en större ödmjukhet och förståelse över problembilden än en från en konsultrapport. Man känner, ser, luktar och hör i sitt inre händelser och konsekvenser.
”Den sammantagna bedömningen” vad är det mer än ett slags ”helhetsbedömning” där man försöker påskina att området, en stor del av Skåne, har en viss numerär och skydd och vad hjälper det i Eslöv? De första 10 minuterna?

Insatsförmåga efter 10 minuter är något helt annat än efter 1 timme eller? Sen kan man ifrågasätta och diskutera ”timmen” också för vilket förmåga blir kvar i det område man lämnat för en andra insats? Om nått sker där alltså när man är borta på vanligare begripligare svenska. Det handlar mycket om det, pedagogik och vanlig svenska, för en tjänsteman då han eller hon skall förklara planverken för den beslutande politiken och vet då direktionen, och då alltså Tony, vad man egentligen beslutade i juni 2008 och vem, vilka lyssnade man på då, under denna resa och nu?
Vem och/eller vilka har ansvaret för att man inte kunde gå in direkt i denna insats utan måste vänta och vem/vilka har ansvaret nästa gång? Detta handlar inte om utan när och sådan stor organisation borde kunna göra mera och flera saker samtidigt och då menar jag inte insatserna direkt utan ”stänger flanken” för integration, jämställdhet, förebyggande arbete och till och med, uppsökande verksamhet. BRF tycker detta är bra och allt detta behövs som en del av den nya räddningstjänsten och för en kvalitativ utveckling men måste det ena förta det andra? Jo om man vill profilera sig och går för fort fram, läs egentligen saknar de ekonomiska resurserna, och vem eller vilka har ansvaret för det, och vad blir konsekvenserna?

Konsekvenserna är enklast att förutspå och se, som här, man klarar inte av sitt primära uppdrag, att rädda liv inom rimlig tid, när något faktiskt hänt. Det kommer det fortsätta hända olyckor och bränder, även om man nu, äntligen, slår fast nollvisioner inom branschen. Ala´ Transportstyrelsen redan 1997.
Innovativt eller kejsarens nya kläder för vad/var är innehållet för ansvar är mer än en pappersprodukt, mer än ett övergripande beslut och ett visionsarbete. Än.
Det är även att förstå konsekvenserna av det man beslutar och att se skillnad mellan vision och verklighet, mål och medel, och här kommer tjänstemännen in. Jag har arbetat i hela mitt liv i liknade organisationer och deltagit i arbetet mot/med den politiska församlingen i vad och hur-frågor. Som tjänsteman och ofta ansvarig tjänsteman och faktiskt, på AG-sidan. I det ansvaret ligger att förklara frågorna på ett sätt att en relativt oinvigd förstår och naturligtvis finns ibland en lockelse att göra lite tvärsom, för att få igenom ett beslut man brinner för...

Jag säger inte att man gjort eller gör utan påtalar bara möjligheten om man är en karismatisk, vältalig och politisk korrekt chef. Eller ledare, vilket verkar saknas här enligt arbetsmiljöenkäten. Politikens ansvar är att bestämma VAD och inriktning, att granska, ställa frågor, ifrågasätta och skapa sig en bild utifrån HUR och vilka konsekvenser det då får tillbaka på VAD man vill göra.
Här ligger det ett tjänstemanna-ansvar att dels beskriva historien, nuläget och inte minst, en förväntad framtid. Man bör även redovisa de tvivel och de ”motstridiga krafternas inlagor” och ge svar på hur man ser på det och vad deras argument innebär och ge politiken en chans att visa att de förstått och är beredda på detta. När de får frågor. Även om media knackar på.

En uttömmande konsekvensanalys som man kan gå tillbaka till och läsa in sig i och på. Finns den i Sveriges kommuner tror ni? Svaret visar sig när jag efterfrågar materialen och tyvärr är det oftast nej. Ibland nej efter mycket letande och är detta då en kvalitativ och bra grund för ett beslut när en ledningsgrupp eller enskild tjänsteman sitter på materialet. Så länge de eller han/hon finns kvar i organisationen, kanske om än tveksamt, men om de slutat?

Jag anser alltså att detta är ett delat ansvar för de styrande och om man är medveten om varandras roller är det inget problem. Politiken kan inte avsäga sig sitt yttersta ansvar med mindre än att de inte fått nödvändig eller vilseledande information och här vilar ansvaret tungt på den föredragande tjänstemannen. Visste och förstod direktionen i Rsyd att konsekvenserna av beslutet i juni 2008 kunde bli att man i mars 2011 var tvungna att vänta på att kunna rädda liv eller inte? Visste man, är det deras ansvar och kommunens ambitionsnivå och om inte, tjänstemannens. Om inte, borde tjänstemannen få förklara sig och inte bara i ”olycksundersökningen för vad som har hänt”, som Tony hänvisar till ,utan även vad kan man göra åt det för att det inte upprepas. Jag tror skattebetalarna, alltså finasiärerna eller om politiken så vill, väljarna, också är nyfikna.

Frågorna kanske besvaras lite implicit numera om man sitter i Rsyds ledning och inom psykologin betyder implicit samma sak som omedvetet. Implicit minne är exempelvis när vi inte kan redogöra för portkoden men ändå slå den med fingrarna. Alltså, Rsyd har fått utstå så mycket kritik ett tag att man kanske då omedvetet slår ifrån sig direkt, även på självklarheter. Som nödsnöre har man också haft en taktik att ge sig på BRF:s påstådda syn i olika frågor. Anfall är bästa försvar och rökridåer är kanske bra.. Men gör man det gång på gång som en gammal LP-skiva som hakat upp sig fungerar det inte speciellt länge och bäst-före-datum för denna taktik har passerats.
(Det visar också medlemsutvecklingen då man nu sett igenom detta och tagit reda på vad som egentligen gäller. Välkomna alla, alltså ALLA.)

Jag har ännu, fast jag ”kommit över” personalenkäterna från 2007 och 2010 samt revisionsrapporten och granskat dem tillsammans med en expertgrupp av konsulter inom PA-området och externa förvaltningsrevisorer, med ett enda ord skrivit om detta förutom i detta inlägg lite lätt. Jag kan kort avsluta med att vi sett ett mönster och det borde kanske politiken också göra och det finns andra lagar som berör kommunerna än LSO:n. Hur klarar man dem? Jo jag väljer medvetet att inte skriva allt på näsan.

Jag vet att förtroendet för mig och BRF är lågt eller obefintligt i Rsyd:s ledning och kan leva med det men kan man det omvänt om man inte heller har personalen med sig? Från majoriteten av personalen, som vi har, bland de operativa brandmännen. Svaret är givet för mig och finns nämnt i alla organisations-teoretiska-förstå-sig-påares-skrifter, om man inte ändrar kurs, samverkar och ser oss som en fullvärdig medarbetarpart och visar någon form av respekt. Respekt får man av.. respekt, just det ja, men just nu är det skyttegravskrig i varsin sandlåda och jag är säker på att vi har mer hinkar och gummi-ankor men kanske Rsyd:s ledning har mer spadar och..krattor. Hoppas vi slipper kolla det med men som på bilden är ibland inte skydet vad man trodde det var innan något händer, så..Åsbrinkare på er och Hade´