I mitt förr-förr-förra-liv var jag delägare i ett entreprenadföretag och vi hade bland annat lastmaskiner. Jag har en fallenhet för traktorer sen barnsben och det är på något sätt en svaghet i min karaktär, jag älskar traktorer och fortfarande, kort sagt. Vi hade en hel del förare av olika kvalitet där del var kanonförare och andra var sämre men sämst av alla var..jag. Alla insåg det och antalet postlådor som gick till de sälla jaktmarkerna under snöröjningen, förorsakat av mig, borde på något vis även fått mig att själv förstå, men icke. Jag hörde även kommentarer som där är det trångt men kan inte du själv ploga först så blir det bredare och när jag utanför firman lossade någon lastbil hängde medarbetarna formligen ut genom fönstren för att beskåda men jag tog naturligtvis det som ett kvitto på min körskicklighet och förträfflighet, ett riktigt lärotillfälle. För dem.
Sensmoralen är; det tar tid att inse sina begränsningar.
(Grävmaskin är nog mer min grej..)
Den 1 januari 2010 fick Norrköping och Linköping en gemensam räddningstjänst. Chef för den nya organisationen var Jan Jonsson.
Kort; Pilot i botten och ett förflutet inom Försvarsmakten och har bland annat haft det yttersta ansvaret för insatserna vid katastrofer som Gudrun och tsunamin. Sedan konsult som sysslade med strategisk utveckling av företag och nu då chef i en räddningstjänstorganisation. Han uppfattar sig själv som en öppen chef som vill lära känna alla sina medarbetare och efter fyra månader intervjuades han och sade sa att han redan kände att han kommit in i gänget. ”- Vi har arbetat ihop oss ordentligt. Det är ett bra gäng. Jag är väldigt intresserad av människor. Det är viktigt som chef att lära känna personalen och förstå hur de tänker. Den verkliga effekten i det vi gör uppstår genom oerhört kompetent och motiverad personal.” I onsdags förra veckan bestämde han sig för att säga upp sig och på torsdagen meddelande han personalen.
”- Jag har successivt kommit till insikten att jag inte kan den kommunala världen tillräckligt väl för att göra ett bra jobb. Hellre än att försöka hanka mig fram så drar jag slutsatsen att jag inte är rätt person för det här jobbet.”
Ingen och inget har övertygat mig eller ens fått mina tankar i riktningen att detta är sanningen. Än. En sanning är det i att uppge att man inte kan den kommunala världen men på vilket sätt gör den att en chef och ledare av denna dignitet plötsligt hoppar av? Jag är övertygad om att Jan Jonsson inser sina begränsningar och vet sina styrkor då han jobbat med detta i hela sitt yrkesverksamma liv och att han dessutom både innan, under och särskilt de sista veckorna övervägt detta noga. De sista veckorna med sina chefer.
Ganska snygg mediaframställning och hyffsad regi dock. Ganska och hyffsad.
Jag tror, utan att alls veta, att det var de politiska politrukerna i det kommunala pseudoliknade självstyret som tog knäcken på en av Sveriges mest spännande Räddningschef innan han ens fått chansen. Att å ena sidan styras av det lokala men å andra klara av deras lappkast och tvång från det centrala styret, ”från Stockholm”, hade han nog inte sett tidigare. Inte ens under sin militära bana.
Jag känner inte Jan Jonsson, har aldrig ens pratat med honom men jag var otroligt nyfiken på vad hans tidigare bana, hans erfarenhet samt människointresse hade kunnat göra för svensk räddningstjänst och utifrån det känner jag det som en tung förlust oavsett om jag tror rätt eller fel. Undrar hur politiken känner det, alltså egentligen utanför någon krystad regisserad standardkommentar. Lurade av styret i Stockholm?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar