”1955 inträffade midsommarsjukan då ett djupt missnöje inom polisen drev en stor del av de tjänstgörande att sjukskriva sig. Trettio år senare, 1985, var det dags igen när stor irritation över lönerörelsen fick många hundra poliser att sjukskriva sig samtidigt i Stockholm. Rikspolischefen uttalade i medierna att han skämdes över poliserna vilket inte torde ha gjort saken bättre. Samma år fick huvudstadsborna till sin häpnad uppleva en demonstration av poliser med skyltar, banderoller och allt som tågade genom Gamla Stan och landade utanför avtalsverket vid Slottsbacken där händelsevis förhandlingar just pågick runt polisfrågor. Missnöjet lade grunden för kampanjen 15000 kr NU! Trots ett svek från TCO lyckades den och fick bl a till följd en efterlängtad statushöjning av polisyrket,”
Berättar kamrater vid polisen och fortsätter:
”1979 valdes Gunno Gunnmo in i förbundsstyrelsen. Vid kongressen i Malmö 1983 blev han förbundets ordförande. Med en mycket snäv sammanfattning av hans insats kan man säga att han lyckades med bedriften att ge Stockholmsfrågorna ett sakligt och rimligt utrymme i förbundsarbetet utan att företrädare från landet i övrigt upplevde att de på ett otillbörligt sätt tilläts dominera. Kritik mot att Stockholm särskilt gynnades var mycket sparsam under Gunnos år på posten. Det kulminerar för Stockholmspolisernas del i stormötet i Konserthuset den 11 september 1989. För de som var med framstår dagen som den då sammanhållningen inte hade en enda spricka. En vanlig polislön då var 9.300/mån och kravet på 15.000 kr NU! gick som en våg genom hela kollektivet. Taket höll på att lyfta i Konserthuset och de utomstående som var med behövde inte tveka – Stockholmspoliserna hade inte en tanke på att backa från det kravet. Senare på hösten samlades Polisförbundet till en extrakongress som hölls på Hotel Foresta i Lidingö. Kongressens i stort sett enda uppgift var att ta ställning till bud som förväntades komma från de pågående förhandlingarna. När budet väl kom förkastades det och Polisförbundet beredde sig i stället på konfliktåtgärder. Medlemmarna krävde sådana.
Där blev det platt fall. Polisförbundet förfogade inte över konfliktåtgärderna. Det var dåvarande TCO-S (förbunden på det statliga området) som avtalsenligt kunde använda det vapnet och TCO-S enades om att polislönerna inte var värda det (situationen är för övrigt likartad i skrivande stund 2010 – Polisförbundet kan inte ensidigt besluta om strejk). Poliserna blev rasande över sveket och det ledde längre fram till att en förbundskongress enades om att lämna TCO-S. Möjligen kan man påstå att svinhugg går igen. 1992 krävde TCO-S-förbunden solidaritet av oss när det gällde kostnaderna för arbetslöshetskassorna. 20 milj kr skulle Polisförbundet betala årligen för något som vi hade mycket lite nytta av. Vår egen kostnad för att stötta drabbade medlemmar beräknades till tre milj kr årligen. Stöd till arbetslöshetskassorna ställde vi inte upp på.
Lönefrågan fick trots en del motgångar en ordentlig skjuts framåt och lönerna för yngre poliser kom att efter en tid att hamna i området runt 15.000 kr/mån. Bra för oss men också bra för samhället i stort. De flesta bedömare är eniga om att det påverkade polisens status kraftigt positivt. Säkert medverkade detta till att ansökningarna till yrket ökade i antal från en rännil till en bred flod och att de fortsatt att vara mångfalt fler än platserna intill skrivande stund. Vilket i sin tur naturligtvis resulterat i att det urval som till sist börjar på polisskolan är det bästa som går att få.”
Jodå, det finns en fortsättning och mycket detaljer, fler dokument och utsagor och ser ni någon likhet med någon annan organisation i er närhet, så här långt...? Arbete pågår och fortsättning följer och det kan man också se, tex här: http://www.blaljus.nu/index.asp?show_news=2608 Sen kan jag inte låta bli att småle åt bilden och tänk er motsvarande i Sverige. Oj-oj-oj... Hehe. Hade´
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar