Kanonmat?

Signaturen MM skriver i Dalarnas Tidningar som kommentar till artikelserien om räddningstjänsten i Dala Mitt, direkt urklippt:
MM 2010-10-06 20:13 Gör något nu! men herregud....nu måste väl dom som bestämmer över räddningstjänsten göra något, så här kan vi ju inte ha det. Kan man dom inte få hjälp utifrån med att lösa sina problem?
Jag blir orolig om det skulle hända mej eller min familj nåt, kommer vi att få bra hjälp då? Att det var så här kunde jag aldrig tro.

”Att ifrågasatta och tänka själv är medborgarnas viktigaste egenskap för ett hålbart samhälle” läste jag någonstans och det stämmer väl bra det i all enkel, eller svårighet, för ibland behöver ”medborgarna” lite hjälp med att kunna ifrågasätta. Lite information och lite insyn för att kunna förstå hur saker och ting fungerar i praktiken. Inte bara i teorin eller hur det borde se ut. Jag må säga att själva artikelserien från Dalarnas Tidningar har lyft nivån på kritisk granskning och journalistik i och om räddningstjänsten tidigare än vad jag hoppats. Att det blev i denna organisation är förvånade utifrån ett rent organisationstänk och det kan nog kanske tillskrivas journalisten och de personer som vågade framträda. För är Dala Mitt värst eller sämst, och jag vet inte, men räddningschefen själv skrev ju; Jämfört med andra räddningstjänster så har vi kommit långt. Problemet i andra organisationer torde då vara att man inte vågar framträda och/eller att man inte har de journalister man har i Dalarna, eller?

Yttrandefrihet finns i FN:s deklarationen, Europakonventionen, i grundlagen och i ett antal andra lagar och föreskrifter inte minst inom det arbetsrättsliga området och omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. Egentligen, och det finns en del inskränkningar men de är så självklara att ni får leta på dem själva. Motsatsen till yttrandefrihet skulle kunna identifieras med Nordkorea. Censur, ingen tillgång till internet samt tv och radio under total statlig kontroll. De som ändå uttalar ”statsfientliga” åsikter hamnar i fängelse eller avrättas.

”Organisationsfientliga” åsikter leder inte till fängelse eller avrättning och är nästan helt skyddade i Sverige. Nästan, för det finns undantag men den största risken är nog att karriären stannar upp, man kan få andra arbetsuppgifter, inte får ledigt, inte åka på den kurs man sökt etc. etc. Kamraterna som var eniga med en och ”skulle stå upp som en man för dig” tittade i bordet, hade inte möjlighet att..du gjorde det så bra så varför skulle jag.. så det är inte helt riskfritt. Sen är det olika i olika organisationer men ingen rök utan eld och frågan är egentligen vad det är för slags rök. Fet, mager, varm eller kall? Vad handlar det om egentligen, det man ser eller något annat? Är det en person eller flera som agerar och är det mot samma mål, mot en person eller mot flera och vem eller vilka svarar upp och på vilket sätt? Mycket att tänka på och osökt kommer Dilevas text in i tanken, man är ju Gävlebo;
”För vem ska jag tro på, tro på tro på när, Tro på när allt är så här” . Strofen avslutas med; ”Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut” men facit från historien säger annorlunda vid organisationsproblem man blundar för. Gällande någon eller några och jag menar då chef och/eller ledning. Får man medarbetarna mot sig kommer det som ringar på vattnet att sprida sig och frågan är inte om, utan när, man har ett jättebekymmer. Det går INTE att leda en organisation utan eller med lågt förtroende någon längre tid. I det korta perspektivet är de högre cheferna skyddande då de är tillsatta av ännu högre chefer, eller politiker, och att avsätta är att underkänna sig själv. Fortgår problemen kommer de att avsätta för att skydda sig själv innan det sprider sig ett steg till, och hotar den egna personen eller politiken, och man kan dessutom säga att man gjort något.
Något som kommer att förändra.

Alla är glada, utom möjligen den då förre chefen/ledningen, och kanske man hittar sin form och sin organisation igen. Det här kallas utveckling och mognad och chefer är lite som kanonmat i detta drama och antingen inser man det och har sina medarbetare med sig. Inte alla för det går inte, då det i sig är sjukt och konstigt, utan majoriteten. Då kan man agera och vara ledare/chef i hyfsade proportioner och om inte bör man ha sitt CV färdigskrivet, och fylla på, och se varje månad som en merit i sig, för du kommer att behöva ett nytt jobb.
Inte i dag, eller imorgon men kanske om en månad eller ett år för man kan inte göra sig av med, och det kan inte vara så, att 50 eller 200 eller 300 medarbetare har helt fel. Får man för många krig och flanker att bekämpa väller det över en.
Under, men även uppifrån.

Jag vill till sist, idag, åter poängtera att jag inte känner, inte vet och inte syftar på Dala Mitt. Just nu. Men jag är så nyfiken att jag kommer att ta reda på och lära mig mera om dem så vi får se. Nu har jag andra organisationer i mitt huvud vilket inte behöver betyda bara rena räddningstjänstorganisationer och det lär vi också få se. På ett eller annat sätt. Hade´