För bara två-tre år sedan var kommunsektorn en krisbransch. Regeringen tvingades öka sitt stöd med 17 miljarder för att kommunerna och landstingen skulle klara sina grundläggande åtaganden. 2010 gör nästan alla överskott.( 272 av 290 kommuner och 18 av 20 landsting.) Denna berg- och dalbana i kommunernas ekonomier är ett klart tecken att något inte står rätt till. För att ge stabila förutsättningar för välfärden måste det kommunala balanskravet förändras skriver många nu och jag håller med dem. Balanskravet, som tillkom 1998, innebär att kommunerna inte får använda de goda årens överskott till att täcka upp för de dåliga åren. Underskott, däremot, ska balanseras inom tre år. Skälet var att stävja en ordning där alltför många kommuner och landsting planerade för lättvindigt och inte hade tillräcklig kostnadskontroll. (På ren svenska; vissa var så vanstyrda att hade de inte varit en offentlig organisation hade de varit i konkonkurs.) Balanskravet visar sig nu, tvärtemot sitt syfte till alltför kortsiktig planering, och alla har egentligen problem och i en del så är frågan om man inte slösar bort pengarna under goda år på storvulna riskprojekt i stället för på mindre glamorösa och mer lagreglerade verksamheter som skola, vård och räddningstjänst i stället för att bygga upp en reserv inför de dåliga Även de med kvalitet och kompetens i sitt styre.
Har ni tänkt tanken över vart överskotten tar vägen? Vad bygger man och ur klarar man sen av driften och vilka yrkeskategorier anställer man och får de sen gå först? Det finns studier på detta, alltså "sanningar" och detta stämmer också i ett par räddningstjänstorganisationer vi just nu håller på att granska.
För vår del, dvs. räddningstjänstens, har detta inneburit ett otal besparingsåtgärder som kanske hade kunnat undvikas och är det någon som tror att när de goda åren kommer, och det kan vara och har varit direkt efter ett katastrofår, så återanställer och tillrättalägger man det man drog ned eller rent av raserade?
Och om/när man i undantagsfall försöker, lyckas man i dessa rekryteringsproblemens tidevarv och då menar jag främst deltidssidan. Detta har varit och är ett glesbygdsbekymmer med men den delen av Sverige är det ju inget av de politiska partierna som längre bryr sig om kan man tycka. Till och med gamla bondepartiet letar ju väljare runt Stureplan numera eller? Det bor och är flera människor där än i Hassela, vid norra utkanten av Hälsingland. Nä, det är svårt nästintill omöjligt att bygga upp en raserad deltidskår men om man nu har pengarna så kanske det istället skulle kunna läggas en del på att behålla det som finns kvar och dessutom stimulera de medarbetare som stått ut med delar av dessa medel? Det är också en viktig framtidsfråga och det ska bli intressant om fler än BRF driver den tesen eller ens insett ännu att den borde drivas.
Avslutar med lite Göteborg för i http://gt.expressen.se/nyheter/1.2392199/det-brinner-overallt-nu så skriver GT om ungdomskravaller och bilbränder. Vittnen berättade om krigsliknande scener, där maskerade och skrikande ungdomar stoppade bilister eller knuffade ut bilar i gatan och tände på. ”Knuffade ut bilar i gatan” betyder det att de inte vill att annat ska antändas eller tycker man att det ger en bättre störande effekt, undrar en oinvigd. Ett slags förebyggande brandskydd ur handboken-för-hur-man-skapar-kaos-i-samhället-men-på-ett-säkert-sätt? Nja.. Hade´
Lägg till beräknade kostnader för pensionsskulderna som rör åtaganden före 1998 i både kommuner och på landstingsnivå, samt de ökade äldrevårdskostnaderna, så börjar vi närma oss hur kritiskt det egentligen är.
SvaraRadera