I media är kärnkraftsolyckan i Fukushima.. glömd. Inget rapporteras, inget skrivs, det är som om det inte fanns längre. Oavsett förstår man att det pågår en hel del bakom kulisserna när Japanska pensionärer anmält sig frivilligt för att ta över och reparera och på så sätt skona de yngre. Detta kan mycket väl vara, och är troligen, den värsta katastrofen vi har sett i modern tid men i stort sett samtliga medier följer ett annat drama i olika tappning och med oändliga vinklingar, det svenska kungahuset. Själv är jag nu så trött på det att inte ens uppgifterna om att Madde saknat sin hund så pass att den flögs från USA till Sverige och matte, med privatjet, upprör eller ens berör. (Jo lite …må erkännas.) http://di.se/Default.aspx?pid=237660__ArticlePageProvider&epslanguage=sv
Sen är det är ju så lurigt med kärnkraftsolyckor att det tar decennier innan man kan göra sluträkningen på alla döda och skadade, om man någonsin kan sluta räkna. Detta är ju det som gör situationen så ickemedial i viss mån. Ungefär som den mediala bevakning svensk räddningstjänst får. I regel mycket inför och direkt i anslutning till ett beslut men sällan eller aldrig i någon uppföljning och standard-avslutnings-frasen brukar bli; – Vi glömmer inte det som varit, men nu gäller att se framåt eller i en nymonarkistisk variant; ”nu vänder vi blad”.
Visst, det är lite av det som är ”utveckling” men glömmer man bakgrunden, historien och inte sätter saker i sina perspektiv blir det ofta fel. Speciellt om en situation, en kris, en katastrof, ett beslut som inte hanterats någorlunda rätt direkt, på sikt lätt blir ohanterbar. I mitt tidigare liv handlade det en hel del om att besvara och förklara och många gånger kan jag tycka att det var lite väl mycket: Vilken media var det och vilka känner vi där. Hur brukar de intervjua, skriva och finns det något annat vi kan släppa som intresserar och eller väger upp till dem eller till annan media och nu gäller det att snabbt få ut vår version av det som hänt och kunna gå vidare innan media eldar upp en opinion...
Det gäller att skydda ”varumärket” att kunna se frågor medialt och det lilla fröet som kan bli något som sticker ut eller rent av drar iväg. Att ha strategier och planer för dels bevakning, åtgärder och upp till ”mediala katastrofer” och sen veta hur man hanterar och/eller släcker dem…
Kunskap är en lätt börda att bära och ditt främsta överlevnadsverktyg har du mellan öronen. Därför kan man aldrig överdriva vikten av skaffa sig nya färdigheter och kunskaper eller att hålla de gamla uppdaterade så egentligen, och faktiskt absolut, man kan inte bara bortse från det som har varit och är om man vill vara någorlunda säker på att kunna; …egentligen vad som helst, och BRF kommer faktiskt ihåg hur det var och varför i x-stad och i kommunen innan, och vad som föranledde och vi vet vad som sker nu. Och varför. Sen släcker vi gärna och helst men om vi behöver elda upp enligt ovan har vi de kunskaperna med.
Frågan egentligen, i ett allt mer flummigt inlägg, är om det skulle behöva vara så här med/mot den mediala sfären istället för mer och bättre kommunikation mellan parterna men den tar vi sen. Jag har min uppfattning klar för vår bransch och felet ligger inte på BRF utan på 4-5 personer vid den ”andra sidan” som äger vissa mandat och som bestämt sig för att vi är ”farliga”. Egentligen inte för deras organisationer utan mer för dem själva. Det har de rätt i. Återkommer och kanske i ny-media. Med. Hade´
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar