Ett ledarskap som fragmenterats till en mängd mindre "chefer", utan egentligen makt, men med ansvar att genomföra ledningens beslut är det värsta jag vet. Inför man flera led av chefer behöver ledningen heller inte mötas av missnöjet från golvet och mellanchefer blir allt oftare inte längre representanter för sitt verksamhetsområde utan först och främst ledningens förlängda arm som ska implementera ledningens beslut. Vi har några sådana organisationer att tampas med. En annan aspekt på ledarskapet är att när man anställer ledare utan adekvat bakgrund eller/och lägger de tunga besluten till lekmän. Det blir förstås lättare att genomdriva beslut som man inte riktigt kan eller behöver föreställa sej konsekvenserna av. Sammantaget blir det en militaristisk organisation i veolourkostym med en massa fluff runtomkring men, hur går det med genomförandet i sådana organisationer? De flesta strategier stupar på det jag brukar kalla powerpoint-gränssnittet. Dvs den punkt där ledningen presenterar strategierna för organisationen. Cyniskt brukar jag konstatera att det är som en välregisserad show där några jublar och applåderar över det lysande framförandet. Bara för "massan" sedan går hem och jobba på som vanligt – det fanns inga budskap till dem själva och innebörden för dem och deras arbete. Medarbetarna blir med tiden cyniska av alla nya strategier, alla presentationer, alla medarbetarundersökningar som egentligen inte tycks leda till något. Det är en brist på reell öppenhet, som skapar hindren. För att kunna förbättra måste man erkänna att problemen finns. Detta ska inte ens behöva påpekas egentligen men…
Organisationsförändringar inom räddningstjänsten har lett till en ökad byråkratisering och är det något man kan vara säker på så är det att administrationen a l d r i g kommer att genomföra något som innebär att byråkratin minskar. Det är lättare att kontrollera någon med mindre kunskaper som dessutom är rädd för att bli av med jobbet! Min mardröm är att räddningstjänsten utvecklas till en totalpolitiskt styrd verksamhet som tex. försäkringskassa och arbetsförmedling. Personalpolitiskt döda organisationer vars huduppgift har blivit att påverka statistik inför redovisningar mer än att hjälpa medborgarna och nog är det märkligt att de ”nya omtagen” som vissa organisationer driver och snubblar över varandra för att visa som nymodigheter, redan beskrevs för 20 talet år sedan? Helt rätt, som ansvarig tjänsteman, det är bättre att politiken lever i tron att “nu har vi gjort något”, än att ”de” ska få sina illusioner krossade. För att kunna förbättra måste man erkänna att problemen finns. Detta ska inte ens behöva påpekas egentligen men…
SKL är Sveriges största och mäktigaste paraply och lobbyorganisation. Jag vill så gärna att de arbetar för mer och bättre räddningstjänst för alla och till ett acceptabelt samhällsekonomiskt pris. Ibland får jag för mig, kanske är jag paranoid, att den arbetar för något annat och inte alls är demokratisk. Vet politiken vad tjänstemännen gör, alltså vad effekterna blir och varför? Det känns ibland som att sitta i ett slutet mörk rum. Sitter man tillräckligt länge börjar man se saker som kanske inte finns där. Men, tänk om de gör det? Organisationer och deras omvärld utgör ett komplext system med beroenden sinsemellan. Det finns sällan enkla orsak-verkan förhållanden. I själva verket har en situation uppstått genom ömsesidig påverkan och interaktion med andra aktörer. Varje organisationsanalys och förändringsdesign måste bygga på en insikt om de systemiska förhållandena. Det som ”sitter i väggarna och de förutfattade meningarna” har en avgörande betydelse för om organisationer är effektiva och om processer når sina mål. Om det ibland överhuvudtaget går att samverka och samarbeta med han, hon eller dem. För att kunna förbättra måste man erkänna att problemen finns. Detta ska inte ens behöva påpekas egentligen men…
Man kan bli förbannad för mindre. Hade´
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar