Signaturen ”Colonel Panic” skrev som kommentar till att ”tiotusentals akademiker går arbetslösa” under SvD Opinion den 25/12;
”Håller med de kommentarer som vill se en arbetslösthets-% "per utbildning". Tror inte det vimlar av arbetslösa läkare, civilingengörer eller jurister, men desto fler specialister inom fransk 1700-tals litteratur, senantik grekisk konst. Men ni får väl ta och göra som genusakademikerna, lura staten att just ert ämne är viktigt för landets fortlevnad och se till att någon fattar ett beslut att "antika konstperspektivet" skall genomsyra allt i samhället, då kommer det skapas en massa meningslösa arbeten för er med.” Jag tyckte den var lite intressant för den speglar väl vad så många tycker just nu och det har svängt, man har fått lite nog av byråkrati och ändlösa projekt och speciellt om de är politiskt korrekt anpassade och uppifrån kommande och signalerar; håll tyst vi vet bättre än dig. Moral är bra. Men dubbel moral är inte dubbelt så bra och medborgaruppfattningen fungerar sällan med tomt ordskrävel från höga befattningshavare. Alltså på golvet eller i verkligheten.
Artikeln går ut på att: ”Just nu är ungefär 60 000 akademiker arbetslösa. Betänk då att bakom varje akademiker ligger en investering på cirka 1,6 miljoner kronor. Det är studiemedel på cirka 250 000 kronor; utebliven lön under cirka 4 år samt skattebetalarnas investering. (En fil kand kostar skattebetalarna ungefär en halv miljon.) Det innebär att en utbildningsinvestering på sammanlagt nästan 100 miljarder kronor (!) för närvarande står på räntelöst konto, eller, för att vara ännu tydligare, är investerade i madrassen. Det är dåligt för individen och för skattebetalarna som i stället för avkastning ser kostnader genom a-kassa eller aktivitetsstöd. En angelägen politisk uppgift bör därför vara att se till att utbildningskapitalet investeras. För att det skall ske bör de 60000 akademikerna ses som en prioriterad grupp som får samma stöd som till exempel unga genom arbetsmarknadsinsatser. En nyutexaminerad akademiker är ju en ungdom med uppskjuten debut på arbetsmarknaden.”
Jag kan bara inte låta bli…… Jag vet var det finns jobb där kravprofilen stämmer i tre-fyra organisationer och sen behöver man bara någon veckas internutbildning så blir man en riktig brandman. Jo jag raljerar något men..
Sen kan jag inte fatta, heller, och har väntat på att ”någon” skulle tycka till. Nu blandar man ihop utbildning och utbildning och drar in tiden före SMO och om det är eller var olagligt att anställa personer utan SMO då eller numera och hur det då slår mot... deltidsbrandmannen.
Efter mycket om och men kom en nationell utbildning som skulle vara och stå för en kvalitetssäkring och höja såväl status som takten på att utveckla yrket. Den står BRF fast vid och även för deltidsutbildningen, som bekant är en annan, men vill utveckla och ja, nästan citat: vi skriker gärna högst om och för det.
Det borde alla kvalitetsivrare göra kan man tycka.
För när man jobbar som ”brand- och riskhanteringsingenjör för en revisionsbyrå för verksamhetsrevision och rådgivning till främst kommuner och landsting” verkar det otroligt märkligt att man inte månar om just..kvalitet, utveckling och kontrollerbara, (revisionsbara), planverk och mål. När man istället accepterar ”interna helhetsbedömningar”, ”abstrakta projekt” och ”miljonsatsningar utan reell uppföljning” kanske det beror på en annan agenda som jag inte förstår men få gärna ihop dem och det så jag och andra vanliga dödliga förstår så kanske jag kan tänka till och rent av om för snnars tror jag det blir svårt och det är dessa frågor alldeles för viktiga för. Jag skulle i en kommunal chefsposition tänka mig för lite nu om jag verkligen ville få till en ökad mångfald och jämställdhet. Att utmana och driva igenom förändringar är svårt och får man dessutom negativ fokus på sin organisation, blir det än svårare, nästintill omöjligt, och ställer stora krav på ledarskapet. Att chefer rekryteras unga, nästan direkt från ingenjörsutbildningar helt utan ledarskapsmeriter – och utbildats till ledare – vilket i sig inte brukar vara särdeles mycket lättare än att utbilda någon till "söt", förenklar inte. Hade´
BmH var en krisutbildning i den dåvarande krigsorganisationen, och har aldrig varit något officiellt krav för att arbeta som brandman.
SvaraRaderaKvalitétssäkringen var just för att Räddningstjänsten ingick i krigsorganisationen.
Det är åtminstone vad MSB har förklarat för mig, då varken BmH eller SMO är någon exklusiv skara som kan vidareutbilda sig utan MSB kan värdera interna utbildningar som likvärdiga och ge vidareutbildningar baserade på just likvärdigheten.
Med andra ord, BmH likt SMO är exakt meriterande som värdelöst - förutom att BmH kostade arbetsgivaren pengar och SMO kostar eleven pengar.
Vems pengar ska man kasta bort?
Exakt, vems och varför och vem borde bestämma det och mera? Några efter eget huvud eller något flera kommer fram till och följer som är känt av alla? // Peter
SvaraRadera