Kollegial okritisk uppbackning

Jag brukar normalt inte läsa Marcus Birro särskilt ofta men däremot Bengt Ohlsson och jag upptäckte honom sent, först då han skrev om punkgitarristen Johnny Ramone under fjolåret. Musik drar mig till sig vet ni.. Birro läser Bengt Ohlsson skriver han, och det var då kopplingen och intresset väcktes till hans artikel: http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2675991/marcus-birro-man-ror-sig-inte-fritt-och-ostraffat-mellan-folklighet-och-elit-i-det-har-landet som är en replik på Bengts i DN: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/nar-ska-det-roda-rinna-av-kulturens-fana

Jag har i både hans och Bengts artiklar roat mig med att tänka bort ordet ”kultur” och/eller lägga in en annan betydelse än ”konst och litteratur” och då känner jag igen mycket av ”sanningarna”.

Bengt Ohlssons alldeles utmärkta artikel, läs gärna den, var ingen kritik mot att vara vänster. Eller höger, eller något alls utan en kritik mot att kalla sig vänster när man lever höger och framför allt en kritik mot kollegial okritisk uppbackning i frågor man inte vet särskilt mycket om. Det är som vi alla vet ett bekymmer som förekommer oavsett politisk hemvist, kön eller ursprung. Nästan alla, för gissa om Bengt får på pälsen? Många gånger har jag haft solklara argument baserat på evidens och snudd på vetenskap men huggit i sten och omvänt känt att jag inte haft på fötterna men fått rätt. Vad beror det på har jag då grunnat mycket i och har kommit till en hel del slutsatser varav ” kollegial okritisk uppbackning” är en. En ganska viktig för då handlar det om förutfattade meningar som är planterande av något, någon eller några och inte av egen vilja och tanke. Jag gör som de, den eller värst; som de eller den sagt åt mig att göra. Ibland är det måsten och ska så vara men ofta ren och skär slentrian eller rädsla och oftast är det lätt att upptäcka om man bara känner till syndromet och får chansen.

Chansen att känna lite på och böka lite i frågan för då visar det sig om kunskapen eller tanken är ens egen och man kan svara på frågeställningens 2-3-4-5:e fråga eller är en ”5 minuters man eller kvinna”. Alla kan lära sig en refräng men det är svårare med en hel sång och speciellt om den ska framföras solo. Nu kommer väl körernas aktionsgrupp, ”alla-kan-sjunga-om-än-falskt” mailbomba mig istället men den risken tar jag för även den grupptiteln visar vad det handlar om, alla kan men kanske inte själva alla gånger. Problemet blir när man utger sig för eller rent av har det som jobb, att kunna en fråga eller bransch och ja, jag känner och känner till några.

En del av dem förhindrar utvecklingen av svensk räddningstjänst men dessvärre förstår de inte det heller. Själva. För att få rätt i en fråga och/eller driva en annan och som kan slå mot en tredje är svårt och har du då inte klart för dig den första, själv, ser du inte resten och konsekvenserna heller. Om du inte har ödmjukheten och inser att även du kan ha fel eller kanske borde tänkt från början; din ”kompis eller chef” kan ha fel eller vara snett ute.

Till sist, och apropå ödmjukhet och ha fel…så skrev jag på för att bevara slussen också. Jag föll för annat än vad jag visste och egentligen var intresserad av. Jag går ofta förbi där och var ideligen attackerad av namnlistor och fascinerades av de människor som verkligen brann för detta och det kändes enkelt för att sen kunna säga, - ”jag är redan med”, och bli lämnad ifred, upptagen bland de frälsta och bara kunna betrakta.
(Jag vill ogärna ljuga och är med i Amnesty och flera organisationer av samma skäl och visst, jag har väl en svaghet för unga människor som ”brinner för saken”…)
Men, det visade sig vara svårare att ta sig ur sedan jag betraktat, alltså tänkt, men allt går bara man vill och vet varför man vill och absolut; vill det själv.
Till och med att göra om och göra rätt. Hade´