Hur många brandmän har vi och behövs det, hos dig/er, i Sverige?
”The never ending story” och till debatten om vad som hänt de senaste 10-15-20 åren bör nog tilläggas att Sverige hade faktiskt redan för 20 år sedan världens minsta och mest mångsidiga insatsstyrkor.
Henrik Jaldells rapport ”Tidsfaktorns betydelse vid
Räddningsinsatser” från 2004: https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/19958.pdf nämns ofta i rapporter/uppsatser och av åsiktsmannekänger som jag själv. Tidsfaktorns värde beräknas genom att summera det räddade värdet om räddningstjänsten kommer tidigare, alternativt det förlorade värdet eller senare ankomst till olycksplatsen. Här kan ni själva läsa lite men tänk på att styrkornas storlek, utrustning etc inte allas finns med i denna rapport eller som författaren själv skriver: ”Styrkeuppbyggnad hanteras inte alls i denna rapport. Jag har inte tagit hänsyn till om det är 3, 5 eller 10 man som kommer fram till en olycka. Det är dock en viktig dimension, som är värd en egen rapport av minst samma omfång som den här.”
Redan 2004 tyckte alltså Henrik Jaldell att det borde forskas vidare och då läggas kvalitativa och förmåge-siffror/tankar till denna rapport men har det skett och varför inte? Rapporten används flitigt för tex att förklara att det är ”bättre med två FIP-bilar än en 1+4 styrka” men var finns de vetenskapliga beläggen och var, när, hur det stämmer? Jag är fullständigt övertygad om att det är bra med FIP men när och var går gränserna mellan komplement till en fulltalig styrka och att vara helt ensamma? Hur används dessa i praktiken och var finns utvärderingarna mer än den som oftast refereras från Jönköping: http://www.jonkoping.se/download/18.365900af1195c21d2cd800023502/F%C3%B6rstainsatsperson,+FIP,+utv%C3%A4rdering.pdf
Per Widlund från Rsyd skrev i sin blogg; ”Frågan om hur många brandmän man ska vara i Sverige (i Stockholm, Nässjö och Lund) är ungefär lika lätt att svara på som ”Hur långt är ett snöre?” men varför då då och ska det vara så och finns det något sätt att art och längdbestämma ”snöret” undrar jag? Klart det gör och det görs internationella studier i och om detta nu och nyss som ger Henrik Jaldell de kompletterande siffrorna han sökte redan 2004. Att medverka eller göra likande förmågeanalyser är fullt möjligt men det sker inte. Inte i Sverige. Varför?
För att det är lättare att motivera en styrkebantning med bara Jaldells rapport eller för att det inte finns något intresse eller någon/något som styr? Under tiden tror och tycker vi och det är minst sagt turbulent i detta och det är det ändå det minsta bekymret. Det största är de medborgare som drabbas när det inte fungerar: http://www.skanskan.se/article/20110326/ESLOV/703259854/-/konstant-arg-i-dagar-efterat
Sen finns det fler svenska organisationer som har problem med sina siffror. Från centralt håll. Under samma departement som räddningstjänsten lyder…
”Kvartalsrapportens felaktiga siffror är sannolikt bara toppen på isberget i form av en ytterst ogynnsam organisationskultur där det är viktigt att rapportera det man tror mottagaren vill höra, snarare än korrekt och ofiltrerad information. ” http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2011/08/forodande-organisationskultur-i.html
Avsluta med nått bra skrev jag igår. Kolla här och visst blir man glad över detta: Lars Nissa var påväg till Stillhetens kapell i Östersund för att se sin avlidne son för sista gången. När bilen gick sönder i Ytterhogdal trodde han att det var kört, men då ryckte mackägaren Ronnie Strand in fixade trixade för någon han aldrig tidigare träffat lånade ut sin bil och Lars hann. http://op.se/lanet/harjedalen/1.3820017--det-ar-sa-otroligt-godhjartat-gjort- Hade´
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar