...kan betyda olika saker. I DN:s ”anonyma” ledare den 14/8 är i delar en klar partsinlaga som försvarar neddragningar inom räddningstjänsten, MSB och raljerar nedsättande till den operativa brandmannen med citat: ”En sotig brandman som bär ut en kvinna eller ett barn utgör själva sinnebilden av kåren trots att det finns åtskilliga som under ett helt yrkesliv aldrig varit inne i en brinnande lägenhet. Och som än mindre lyft ut någon därifrån.”
Hehe och kul tycker jag och vi behöver en och annan ”käftsmäll” för att få fart i debatten. Mindre kul tyckte jag: ”Därutöver måste det finnas en operativ beredskap på nationell nivå för de allra största katastroferna. Det är därför vi har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap..”, var.
Bara för att man har lärt dig skriva fullständiga meningar i sin journalistkarriär betyder det inte att man kan göra analyser av samhällsproblem och branscher man bara läst eller hört om. Inte ens att du är kompis med eller själv är en skrivbordsbrandman ger dig den tyngden alltså och det märks. Den här texten är högkvalificerat snömos från någon som inte själv har en aning om vad han/hon skriver om. En rolig populistisk liknelse och teorier som känns igen och i delar har hörts från andra ”sandbeströdda, enögda räddningsbyråkrater” som i delar naturligtvis stämmer. Även en blind höna…och gissar man tillräckligt mycket klart att något blir rätt.
I andra delar är detta självklarheter och då rätt:
”Den dagliga verksamheten kan inte bemannas för att klara ett kärnvapenkrig eller att en hel stad står i lågor. Det kostar för mycket.” Är ju lika sant som att gräset är grönt, himlen blå och att i vissa yrken blir man experter på allt redan i sin grundutbildning.
Men det handlar inte om det. Att man skall klara allt alltså, utan om att den operativa räddningstjänstens oro numera grundar sig i att numera ens klara av vardagsolyckorna. ”Vardagsolyckor” kära ledarskribent, det är när du och din familj drabbas enskilt och den lilla styrkan inte kan utföra sitt uppdrag av pga låg numerär eller avsaknad av rätt utrustning/fordon och/eller samverkar/samarbetar med den andra lilla styrkan i en annan vardagsolycka. Redan. Eller rent av är i den bortre ändan av sitt släckområde och informerar ”den enskilde” hur han/hon själv ska sköta sitt skydd. Du läste ordet ”själv” va´? Trots din ”skattefinansiering” och de fina politiska orden över grundtrygghet, allas rätt och likhet.
”Bränder med dödlig utgång är fortfarande en så extraordinär händelse att tidningarna skriver om dem. Ett drygt hundratal personer mister årligen livet i lågorna. Det finns naturligtvis alla skäl att sträva efter att minska den siffran ytterligare. Men frågan är i vilken mån man gör det genom att anställa fler brandmän.” Debatten och oron handlar inte om att anställa fler, den handlar om att kanske/troligen, och absolut i vissa delar, har vi, dvs ”de”, tagit bort för många. Sen är det knappast en extraordinär händelse för den drabbade eller dennes anhörig och vad är alternativet? Att media informerar och ger rädda-dig-själv-tips på samma sätt och med samma kvalite´som ät-dig-smal-reportagen?
”Om det står personer på en balkong och behöver hjälp, om det finns människor i trapphus som är rökfyllda, eller människor i en lägenhet, så måste man välja mellan de här tre sakerna.
Är det sant? Och är det i så fall rimligt?”
Ja och nej och det blir allt fler och mer risk för att just den sanningen drabbar den drabbade och som bekant handlar ansvaret för detta på ingen och planläggs som längst i politiska mandatperioder på fyra år. I-N-G-E-N och inte ens eller absolut inte heller MSB, så varför har vi dem? (Jo jag raljerar. Till viss del...)
Här är ledaren, http://www.dn.se/ledare/huvudledare/risker-man-far-ta läs och ”njut” och bilden idag ska naturligtvis ge ”redaktören” ett riktigt brandtips.
Nästan ett scoop på "journalistiska". Hade´
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar