Bloggaren Morgonsur, fd polis, militär mm skriver en del om upploppen i England och som vanligt levererar han klokheter. http://morgonsur.wordpress.com/2011/08/12/om-upploppen-i-england/
” Jag tror nämligen upploppen i England kan tolkas som ett av många symtom på långsiktiga globala processer som kan föra en hel del både gott och ont med sig. På kort sikt – enbart ont. På lång sikt – förhoppningsvis en del gott också. Jag har tidigare skrivit om hur man hanterar denna typ av ungdoms- och gängproblem i inlägget ”Bråkiga ungdomsgäng? Så här gör man:”. I korthet handlar det långsiktiga polisiära arbetet mot denna typ av problematik om tre huvudprinciper:
(1) närvaro, empati, humor och respekt i kombination med
(2) konsekvent, korrekt men fast repressivitet vid ‘gränsöverträdelser’ och
(3) uppföljning av de repressiva ingripandena.”
Sen lägger han ut texten och hänvisar till andra inlägg och ni kommer att ha göra ett tag för att läsa detta men det är det värt, för det är bra. Mycket bra. Det blir gärna det när det handlar om egen upplevd verklighet och reflektioner från det i kombination med evidens och teori. Istället för enbart statistik, teori och skrivbordslösningar.
I artikeln http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/om-britterna-sjalva-far-forklara_6383944.svd frågar sig skribenten: Vad var det som hände, varför, och hur kan man undvika att det upprepas gällande samma tema och det engagerar visar många kommentarer på alla likande artiklar.
Föga förvånade dras paralleller till ”svensk dito”.
Jag har läst en del under semestern i och om dessa ämnen och en som jag läst mycket är den brittiske socialläkaren Anthony Daniels som under namnet Theodore Dalrymple blivit känd för sina böcker om utanförskapskulturer. Han har arbetat i några av jordens fattigaste länder, i fängelser och ¬socialt utsatta områden i en av Englands storstäder. Den på svenska aktuella boken, "Livet på samhällets botten", bygger på hans erfarenheter som fattigläkare och boken vill utmana och väcka diskussion. I sin bok ger Dalrymple många målande, för att inte säga uppseendeväckande beskrivningar över hur livet är ”at the bottom” i Storbritannien. Det handlar om våld, drogmissbruk, splittrade familjer, kriminalitet, oförmåga att behålla ett arbete, analfabetism, bidragsberoende m.m. Endast några få av hans ungdomspatienter kan multiplicera sex med nio eller vet att andra världskriget inte var under 1800-talet. Exemplen ska visa hur det brittiska skolsystemet totalt misslyckats och han lyckas. ”Fattigdomen” handlar egentligen inte om materiell nöd menar Dalrymple utan att ”underklassen” fastnat ”at the bottom” därför att de internaliserat en dysfunktionell ideologi som ursprungligen formulerats av den ”intelligenta överklassen”. Ideologin har spridit sig i samhällets alla skikt och till slut bitit sig fast där man definierar de fattiga som offer för omständigheter de inte rår över och som de inte heller kan ändra på. De är helt enkelt hjälplösa och oförmögna att ändra på sina livsvillkor själva. Ett system där alla garanteras att bli mätta utan minsta krav på motprestation har, enligt Dalrymple, skapat en kast av människor i Storbritannien som inte har något att hoppas på men inte heller något att vara rädda för. Ingenting att vinna men heller ingenting att förlora.
Livet har helt enkelt tömts på mening.
Hur fastslaget och i sten bestämt detta är ger Dalrymple ett exempel på när en producent på BBC ville göra en dokumentärserie om baksidorna av välfärdsstaten. Han ville speciellt ta upp upplösningen av familjen (äktenskap existerar knappt längre ”at the bottom” i Storbritannien) och alla problem som är förknippade med detta, inte minst barnens situation. Cheferna på BBC hade alla tänkbara invändningar mot projektet. Man menade att producenten ifråga överdrev fakta, att han ägnade sig åt moralpanik och att det ändå inte finns något man kan göra åt saken, för så är livet i en modern välfärdsstat. När producenten menade att hela situationen är resultatet av medvetna politiska beslut och att han ville att allmänheten skulle bli medveten om detta och att saken skulle debatteras offentligt blev det blankt nej. Kan du ha en ”avvikande” mening och bli hörd/sedd i det politiskt-korrekta-media-Sverige och/eller har journalister sina egna experter, ”reglerverk” som tycker samma saker som de skriver? Eller tvärs om.
”De fattiga är en guldgruva” menar Dalrymple och försöker räkna ut hur många som har sin utkomst från att arbeta med dem och dessa problem och hur gott vissa faktiskt lever på dem och ställer frågan: Är alla som arbetar med dem ”at the bottom” verkligen intresserade av att göra någonting åt fattigdomen eller handlar det mest om att man vill ”få sin utkomst eller må bra själv” genom att få visa sig god? Oj-oj vilken svår fråga och hur var det i det gamla svenska Röda Korset, vilka inkomster/förhållanden har ordförandena/cheferna i hjälporganisationerna? Naturligtvis kostar det med bra ledare/chefer och man måste ha dem, men var går gränserna?
YouGovs mätningar i samband med upploppen sa att nästan 50 procent av britterna ser kriminalitet som ett av de tre största hoten mot landet. Nästan 70 procent lägger skulden på ”kriminellt beteende” och gängkultur. Vad gäller polisens befogenheter är statistiken generös mot ordningsmakten och:
90 procent vill att polisen använder vattenkanoner
84 procent vill att ridande poliser sätts in
82 procent vill att utegångsförbud ska kunna införas
78 procent ser positivt på att polisen använder tårgas.
72 procent tycker att elpistoler ska kunna användas mot folkmassorna
65 procent vill att polisen bekämpar oordningen med gummikulor.
33 procent skulle inte klaga om polisen sköt skarpt mot de kriminella.
….och hela 77 procent ville att armén kallas in för att få ordning!
Sensmoral: Det är få som tycker synd om de kriminella.
Många kallar dem offer, eftersom samhället har misslyckats med att ge dem möjligheter att utveckla sin potential.
Samhället har misslyckats? De flesta vanliga människor säger nog lite som Dalrymple att detta är nonsens och är de offer är det nog mer för en urspårad social grundsyn där allas rätt har blivit individens.
"Någonannansfelismen och jag gör som JAG vill…”
Nu beskriver undersökningen och Dalrymple erfarenheter från England men är det annat gällande Sverige? En skola bränns ned och/eller bilar brinner och insatspersonelan möts av stenar, raketer och laser och från politiskt och intellektuellt håll råder det närmast total enighet om att det är brist på ekonomiska resurser eller är någon annans fel. Håkan Juholt var under sitt besök i London tydlig med att påpeka att ligisterna ska straffas för sina handlingar, men han tillade samtidigt…. att det lagts ned många fritidsgårdar... Visst, och om något händer, här, har det lagts ned mycket annat med. Sådana som skall åtgärda och tex. rädda och släcka. Vad har Räddningstjänsten för förmåga och vilken hjälp från militär och frivilligorganisationer mm kan vi förvänta oss och har polisen de resurser som gör att vi får en hyffsat skyddad arbetsplats?
(Inga brandmän skadades i England men brandbilar blev attackerade och förstörda.)
Här har Stefan Svensson reflekterat över svensk rädddningstjänstförmåga:
http://tjugofyra7.se/msb/Blogg/Stefan-Svensson/Beredskap-mot-kriser-och-olyckor-har-minskat/
Politiker, domstolar, poliser, lärare, ungdomsledare och inte minst..föräldrar, med modet att tvinga människor att lyda regler som resten av oss vanliga människor har accepterat i våra liv kan vara en nyckel och vi andra för stödja dem så gott vi kan. Vi accepterar inte detta och vi står upp för att vi inte gör det sen får de intellektuella proffstyckarna tycka/skriva vad det vill och dagens Pink Floyd citat måste bli: Is this the way it has always been? Could it ever have been different och kommer ni ihåg detta klipp med Lorry-gänget: http://youtu.be/WMZdA-b2Vdw , vi har ingen lokal? Juholt gjorde tydligen det, kom ihåg ”lokalen”, men Håkan det, det räcker inte.
Hade´
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar