Debatten om kvinnliga brandmän, kvotering etc rasar i webbtidningen Tjugofyra7 sedan Kjell Larsson tyckt en del om BRF:s senaste nummer av SFF. Bra det då, det var tanken. Alla ut på banan, gör upp och gå vidare och snälla, snälla, kom förbi. Kjell började som skorstensfejarmästare och var i många år chef för internationella avdelningen inom Räddningsverket och MSB och jag har hört en del och varit i relaterade frågor genom åren och tycker om det Kjell gjort. En bra..”kille” kort men till frågan nu då-då;
Det finns alltid en majoritetsgrupp och en eller flera minoritetsgrupper i ett samhälle och vare sig vi vill eller inte så ligger det i vår natur att dela in oss själva och andra individer i olika kategorier, grupper. Det är helt enkelt ett sätt för oss att skapa struktur och ro och inte minst i hjärnan.
Därifrån till att grupper och individer skulle vara mer värda än andra borde steget vara långt och det är därför dessutom lagreglerat.
Exempelvis i Europeiska konventionen (Artikel 14), och I Sveriges Rikes Lag (Statsskickets grunder 1kap 2§) kan man läsa om alla människors lika värde. Lag (2 001:1286) om ”likabehandling av studenter i högskolan” lite om detta i skolsituationen.
Sen får man tycka vad man vill, (nästan), det är också lagskyddat, men även teorierna runt detta förklarar att särbehandling av människor inte är bra då det påverkar självkänslan och gruppidentiteten hos både majoritetsgruppen och minoritetsgruppen. Kvotering eller metoder som liknar detta genererar alltid diskussioner om rättvisa, gruppens identitet och mål och ger ofta också en försämrad självbild hos den som gynnats. Alltså, en alienation från det hägrande målet: En grupp utifrån samma eller kända villkor men, med samma mål.
Diskussionerna präglas mycket av ”vi vill ha det eller det” och här kan jag lugna er, BRF med, men, vi förutsätter inte att det ena utesluter det andra. En rutinerad brandman kan ”informera” och en nyanställd ”rökdyka” men utbildning och regelverken för yrket måste vara kända och uppnås. En röd bil är bara en röd bil och blir först en brandbil med rätt utrustning och personal som kan det som står i planverken. Behöver man inte tex. rökdykning så säg då det och skriv in det i era handlingsplaner och att alla behöver ”informeras” är vi överens om.
Vad och var är problemet? Egentligen.
Sen är ju MSB huvudmän för sotarna och deras utbildning med och finns några russin i det att dra till den här branschen som då är lite relaterad och även från Kjells bakgrund men som inte debatteras:
Grundutbildningen till sotare pågår i 20 veckor och regisseras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). För de allra flesta leder utbildningen vidare till en fast anställning. Men konkurrensen till själva utbildningen är mördande. Trendbrottet kunde skönjas lagom till vårterminen 2010, då ansökningssiffrorna mer än dubblerades. I och med höstens ansökningsomgång pressades siffran ytterligare, och landade på imponerande 242, alltså knappt 9 sökande per utbildningsplats. Andelen kvinnliga sökanden har dock varit konstant sedan 2005, i runda slängar 17 procent. MSB uppger att det finns 10 talet kvinnliga sotare, 2009, men kollar man på Sotartjejernas egna webb är de runt 20. http://knopargajarna.dinstudio.se/empty_10.html
Jag är inte särskilt imponerad av de siffrorna heller och de ligger också under Kommunals avtalsområde och har någon hört nått från dem? I detta med. Hade´
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar