http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.2062052-pappersfacket-rasar tycker Pappers att
det är på tok. Ett antal artiklar i LO-tidningarna möter upp och jag tycker det var lite intressant och avvaktar i debatten och det går att tänka tvärsom..och går till att:
Räddningschefen i Dala Mitt, tror jag det var, som ställde en fråga till Kommunals Ylva Thörn på Brand 2010 om man har utbildning i ”att säga nej” i facket. Facket var inte utvecklingsbenägna och såg mest bara bakåt var tanken och syftet med frågan. Ylva svarade politiskt korrekt och höll inte med .
Det gör jag, och frågorna debatteras, stundtals vilt, internt i BRF.
Tack Dala Mitt för det är hög tid att vi ställer frågan för vem och vad facken finns till. Även i andra fack än BRF. Om facket har blivit en organisation för sin egen skull skiftas hela balansen mellan arbetsgivare och arbetstagare och egentligen grunden i det som kallas den ”svenska modellen”. Arbetstagarna, och då fackets medlemmar, är inte de som gynnas av en sådan utveckling. Vi gynnas till viss del, vilket vi ser i vår medlemsutveckling, men många väljer att ställa sig helt utanför också i sin ”fackfrustration” och tar inte reda på att vi är lite annorlunda i vårt fackliga tänk. Vi vill, vi har självkritik och vi företräder bara en bransch och är specialister i bara ett yrke. Ditt. Vi väljer också att ibland inte företräda eller inte ställa upp vilket hör ihop med dels vår egna centrala självkritik men även ett övergripande tänk i värderingen av ett ärende. Vi eller medlemmen kan ju faktiskt vara de eller den som har fel.
Skrämmande tanke kan man tycka men så är det och ingen är ju ofelbar utom möjligen.. min 17-åriga Lillpunkare i sina diskussioner med mig. Hon ska bli statsminister, eller cirkusartist, så huka er.
Den svenska och nordiska fackliga rörelsen har en mycket framgångsrik historia. Ingen annanstans har fackföreningsrörelsen haft en så stor inverkan på arbetsmarknad och samhällsbygge. Det har lett till att vi som arbetstagare har en relativt stark ställning i förhållande till vår motpart, samtidigt som Sverige kan välja avtalsvägen och dialog mellan parterna istället för statlig inblandning på arbetsmarknaden. En flexibilitet som omvärlden ofta betraktar med avund.
I framgången ligger också svagheten. Fackens starka ställning på arbetsmarknaden och som part i den sociala dialogen, har lett till att vi i facket inte behövt ifrågasätta om vi sysslar med rätt saker eller om vi arbetar på rätt sätt. Tills inte för så länge sedan hade facken heller inga större rekryteringsproblem. Medlemskap var en självklarhet. De blivande medlemmarna funderade oftast ganska lite kring varför de skulle ansluta sig till ett fackförbund och för undertecknad fanns faktiskt inget val. Första arbetsdagen som deltidare för mig stod
”Målarhasse” innanför dörren och sa helt frankt att
”här är man med i BRF vilket är detsamma som att vara med i kamratföreningen, också, och om inte kan du vända i dörren, nu”. Så är det inte längre, gudskelov, och det sätter facken i en utmaning och konkurenssituation om att göra sig attraktiva och ständigt bli bättre. Det kallas utveckling, och då duger det inte att med reptilhjärnan svara nej, eller att så brukar vi inte göra eller att referera till Ådalen -31. Eller hur Dala-Mitt?
Jag tycker inte att fackens medlemsförluster är särskilt förvånande och det är inte bara med glädje, utan också må erkännas viss skadeglädje, jag konstaterar att BRF här är ett lysande undantag. Dagens svenskar, särskilt de yngre, är självständigt tänkande människor som inte gör saker för att det är tradition eller för att det är "en självklarhet". Numera tänker man en gång till innan man går med i en förening eller organisation, särskilt när de i större eller mindre utsträckning säljer ett paket med ”färdigtuggade självklara åsikter”. Man vill kunna påverka och vara med och göra skillnad både för en själv och för ”sin grupp”. Att det sen kostar mycket, hos andra förbund, att vara med gör ju att man kan fråga sig om kalaset är värt det så åter, det är snarast förvånande att så pass många fortfarande är det. Många är det av okunskap, dvs för tillgången till a-kassa eller social trygghet. Man undrar hur många som skulle stanna om de kände till att fackmedlemskapet till de ”stora förbunden” inte längre är nyckeln till just de skyddsnäten. Jag såg ett intressant nyhetsbrev från det lokala Kommunal i Attunda som visar och bevisar att man nog inte förstår grundläggande regelverk eller så är man bara ute efter att dessinformera. Inte bra och faller tungt tillbaka i de egna knät när fakta och sanningar presenteras i vad som gäller. Mycket kan varken Pappers, Kommunal eller ens det lokala Kommunal i Attunda göra något åt, reglerna är sånna och gäller även för, vad skrevs det..felanslutna. Hehe.
Det är inte en sanning att alla fack tappar medlemmar. Många gör det, men inte BRF. Märkligt, kan tyckas, när den fackliga rörelsen har legitimitetsproblem och de flesta medlemsregister blöder, inte minst hos LO.
Det finns flera men jag nämner tre positiva huvudorsaker för BRF. För det första har medlemsbasen breddats sedan kongressbeslutet 2007 om att införliva heltid. Det finns helt enkelt fler
brandmannasjälar att frälsa. För det andra är BRF duktig på att - som det heter på managementspråk - fokusera på kärnverksamheten och vi företräder bara i den vilket gör och ger oss expertkompetens i vår bransch. Vi siktar på att verka för medlemmarna just i egenskap av medlemmar i ”vår bransch”. BRF levererar inga åsiktspaket utanför det egna området och har heller inga suspekta kopplingar till politiska partier. Den tredje och viktigaste anledningen till att vi går framåt är att vi har aktiva brandmän som bas i att stödja andra aktiva brandmän hela vägen, och alltså även i vår förbundsstyrelse.
Har BRF alltså hittat fackens framgångsfaktorer och är för alltid ungt, starkt och existensberättigat? Nej, naturligtvis inte. Detta är ett ständigt arbete och det är ständigt i utveckling. Om vi gör så vad får och fick det för resultat och om vi då behåller eller gör på ett annat sätt blir det bättre? Men oavsett räcker det för en del att vara med i a-kassan och många har nog uppfattningen att de egna arbets- och lönevillkoren inte direkt stärks av att man är med i facket, det kan snarare vara en black om foten när man förhandlar med just min chef och övriga mervärden hos facket är svåra att spåra. De bör också respekteras och vi är olika men inte sämre människor eller arbetskamrater för det.
Är det vikande fackliga intresset bland unga ett uttryck för att solidariteten är död?
Att engagemanget har dränkts i kommersiell ytlighet och att egoismen slutgiltigt har stuckit sin dolk i den yngre generationen? Tvärtom. Den unga generationen har ett socialt engagemang och en tro på det gemensammas slagkraft som är starkare än på mycket, mycket länge. Kanske någonsin om vi tänker större. Ideell verksamhet upplever en renässans och unga står i kö hos hjälporganisationerna för att utföra socialt frivilligarbete. Det politiska engagemanget bland yngre för allt från flyktingamnesti till globaliseringsfrågor är djupt. Unga bemödar sig för att göra sin omvärld lite, lite bättre. För andras skull, men inte minst för tillfredställelsen av att själv ha en betydelse.
Här ligger den fackliga rörelsens djupaste problem. Tar man inte vara på människors engagemang och medlemmarna tycker att facket är fjärran har facket slutat att vara just en
folklig rörelse och har istället blivit institutionaliserat. Decennier i maktens malström har gjort att de fackliga organisationerna ser som sin främsta uppgift att företräda medlemsgruppen snarare än att skapa en arena för medlemmarnas personliga engagemang. Facket företräder fackets intressen? Samtidigt ser den unga, självständigt tänkande generationen det stora i det lilla. De ser att man själv kan ha ansvar för att förändra tillsammans med andra och inte bara låta sig företrädas av ansiktslösa organisationer.
Det duger inte att beklaga sig över att de unga inte bryr sig, när de i själva verket kokar av vilja att påverka och förändra. Facket måste våga fråga människor hur vi skapar utrymme och kanaler att uttrycka åsikter, hur den som vill kan göra en insats. Det kräver också en rejäl självrannsakan inom de fackliga organisationerna, och sånt gör man som bekant bara om man verkligen måste. Vi var tvungna 2005 och åter vid kongressen 2007 och nu går det av bara farten och är en del av det dagliga arbetet. Med självrannsakan och ödmjukhet generellt och att noggrant välja de strider man vill ta, inte luras ta, samt utmaningar från andra prematura branschfack, centrala arbetsgivare och politiska organisationers försök till att sätta käppar i hjulen har varit och är det bästa som hänt BRF. En vitaliserande föryngringskur som väcker inte bara nationell utan också internationell respekt.
Ska jag väcka eller behålla respekten i mitt absoluta närområde ska jag klippa gräset och fira ett antal mammor nu så.. Hade´, vi hörs.
PS. Visste ni att
redan de gamla grekerna höll fest till mors ära på våren. Till Sverige kom högtiden 1919. DS.
