Vem är Sylvia Borin?

Om jag skriver att Sylvia Borin och hans kompisar går mig på nerverna kommer nog de flesta inkluderande jag själv, innan jag läste om detta imorse på Facebook av alla ställen, tro, att nu har han fått pippi. Och det är exakt vad det handlar om. Sylvia Borin är det latinska namnet på Trädgärdssångaren. Den har en oansenlig och kontrastlös dräkt, ryggfärgen är grå med olivgrön anstrykning, bröstet är vitbrunt. Den har en ljus ögonring och grå ben. På ovansidan har finns en tydlig köl. Längden är ungefär 14-15 cm. Vingbredden är från 21-24 cm och väger ungefär 16 till 22 gram. Stjärten är tvär i spetsen. Båda könen är lika. Sången brukar vara lång och består av ett jämnt pladdrande av flytande toner, som ofta framförs på kvällarna. Ofta framförs på kvällarna var det ja men i jämförelse med de Kornknarrar vi hade häromåret är dessa en dröm.

Det är viktigt att vi skriver och uttrycker oss så man blir förstådd, om man nu vill det, och detta är svårt ibland. Det är även en konst att uttrycka det man vill visa och samtidigt inte visa det man vill dölja och är man i ”uttrycksbranchen” så lär man sig efterhand vad som är vad och det känns i magen. Har man en magkänsla kommer det någonstans ifrån och är ofta den första känslan man förnimmer innan förnuftet tar vid. Kolla vidare och känn efter i svaren eller de uteblivna svaren om det känns mindre i magen. Eller mer. Eller kanske förnuftet kopplas på rent av.

Jag har studerat Kommunals nya AB och Bilaga E för trettielfte gången i helgen och det känns som Sylvia Borin i omfattning men lanseras högt som en Kornknarr att vara en Svan tycker en som anses vara en Gökunge. Jag får inte ihop det. Vare sig matematiskt som till de satsningar och i de eftergifter som informerats. Surfar man in på medias och även Kommunals egna webbplatser, lyssnar med kommunalare och även några av deras förtroendevalda, så är jag inte ensam. Nu ska väl inte jag dels vara den som kommenterar i detalj eller ens ska kunna detaljerna om än de börjar gå upp för mig, men jag som många andra är nyfiken.

Hur går det med BRF:s eget Ribb-avtal då, det är lätt att vara kritisk och det kommer bli kul när ni presenterar ert fiasko kanske någon vän av ordning tänker. -Jo tack vi förhandlar på, som vanligt, ensamma, nu när de stora drakarna lämnat scenen och ställt oss i något slags facit. Ytterligare ett skäl till att jag är intresserad av hur kunde det bli så här? I AB:t och Bilaga-E med dessa enorma möjligheter till påtryckning. Här borde det vara skillnad att ha 340-50-60 000 medlemmar gentemot ”bara räddningstjänstbranschen” och tex. RiBB:en.

Sanningen är nog tvärs om tyvärr då det är hindrande för den heltidsanställde brandmannen, hindrande för oss och hindrande även för RiBB:en, alltså branschen. Eller tror någon att en låglönesatsning, en kvinnosatsning, en ungdomslönesatsning eller annan satsning görs på de som anses vara högavlönade, mogna män som har det bra som de har det? Brandmän tränar ju på arbetstid också. Tillåter de andra grupperna i Kommunal det och att det ska bli ännu ”bättre” för de som har det bra? Kommer ni fram till svaret nej ska ni nog kanske tänka till och överväga att gå till ett annat politiskt fritt fackförbund som ”bara” kan och vill kunna er verklighet och er bransch.

När man skriver just detta skall man i mitt jobb också fråga sig om man vågar skriva det för vem vet vad för hitte-på-stödåtgärder panikslagna LO-förbund kan plocka fram i fejkade åtgärder mot BRF. Men oavsett torde den enskilde brandmannen tjäna på det och då tar vi gärna nästan vad som helst. Är man i särklass störst i en bransch måste man kosta på sig att vara förlåtande och överseende om det gynnar branschen.

Jag tror inte vårt RiBB-avtal blir en Svan i år och har heller aldrig trott eller sagt det. Se er om och tänk till över det läge världen, landet och kommunerna har befunnit sig i. Har befunnit sig i då jag tror på framtiden. Se på de avtal som redan är klara och det stöd vi får i dem och gör en realistisk bedömning över nuläget. Jag kan inte säga mycket mer nu då vi har förhandlingssekretess men kan lova er sen att vi inte kommer att Kornknarra ut något och hoppas på mera än en Sylvia Borin. Vi kommer alltså att redogöra för vem, vilka och vad samt hur det blev på detta viset.
Förhoppningsvis ett bra vis för en krisbransch i dubbel bemärkelse. Så långt inlägg och inte en rad om Rsyd? Visst ja, jag ska ju dit på onsdag och torsdag.

Oooops och?

I mitt förr-förr-förra-liv var jag delägare i ett entreprenadföretag och vi hade bland annat lastmaskiner. Jag har en fallenhet för traktorer sen barnsben och det är på något sätt en svaghet i min karaktär, jag älskar traktorer och fortfarande, kort sagt. Vi hade en hel del förare av olika kvalitet där del var kanonförare och andra var sämre men sämst av alla var..jag. Alla insåg det och antalet postlådor som gick till de sälla jaktmarkerna under snöröjningen, förorsakat av mig, borde på något vis även fått mig att själv förstå, men icke. Jag hörde även kommentarer som där är det trångt men kan inte du själv ploga först så blir det bredare och när jag utanför firman lossade någon lastbil hängde medarbetarna formligen ut genom fönstren för att beskåda men jag tog naturligtvis det som ett kvitto på min körskicklighet och förträfflighet, ett riktigt lärotillfälle. För dem.

Sensmoralen är; det tar tid att inse sina begränsningar.
(Grävmaskin är nog mer min grej..)

Den 1 januari 2010 fick Norrköping och Linköping en gemensam räddningstjänst. Chef för den nya organisationen var Jan Jonsson.
Kort; Pilot i botten och ett förflutet inom Försvarsmakten och har bland annat haft det yttersta ansvaret för insatserna vid katastrofer som Gudrun och tsunamin. Sedan konsult som sysslade med strategisk utveckling av företag och nu då chef i en räddningstjänstorganisation. Han uppfattar sig själv som en öppen chef som vill lära känna alla sina medarbetare och efter fyra månader intervjuades han och sade sa att han redan kände att han kommit in i gänget. ”- Vi har arbetat ihop oss ordentligt. Det är ett bra gäng. Jag är väldigt intresserad av människor. Det är viktigt som chef att lära känna personalen och förstå hur de tänker. Den verkliga effekten i det vi gör uppstår genom oerhört kompetent och motiverad personal.” I onsdags förra veckan bestämde han sig för att säga upp sig och på torsdagen meddelande han personalen.
”- Jag har successivt kommit till insikten att jag inte kan den kommunala världen tillräckligt väl för att göra ett bra jobb. Hellre än att försöka hanka mig fram så drar jag slutsatsen att jag inte är rätt person för det här jobbet.”

Ingen och inget har övertygat mig eller ens fått mina tankar i riktningen att detta är sanningen. Än. En sanning är det i att uppge att man inte kan den kommunala världen men på vilket sätt gör den att en chef och ledare av denna dignitet plötsligt hoppar av? Jag är övertygad om att Jan Jonsson inser sina begränsningar och vet sina styrkor då han jobbat med detta i hela sitt yrkesverksamma liv och att han dessutom både innan, under och särskilt de sista veckorna övervägt detta noga. De sista veckorna med sina chefer.

Ganska snygg mediaframställning och hyffsad regi dock. Ganska och hyffsad.

Jag tror, utan att alls veta, att det var de politiska politrukerna i det kommunala pseudoliknade självstyret som tog knäcken på en av Sveriges mest spännande Räddningschef innan han ens fått chansen. Att å ena sidan styras av det lokala men å andra klara av deras lappkast och tvång från det centrala styret, ”från Stockholm”, hade han nog inte sett tidigare. Inte ens under sin militära bana.

Jag känner inte Jan Jonsson, har aldrig ens pratat med honom men jag var otroligt nyfiken på vad hans tidigare bana, hans erfarenhet samt människointresse hade kunnat göra för svensk räddningstjänst och utifrån det känner jag det som en tung förlust oavsett om jag tror rätt eller fel. Undrar hur politiken känner det, alltså egentligen utanför någon krystad regisserad standardkommentar. Lurade av styret i Stockholm?

På väg på land ?

Jag citerar några kloka? ord från en bloggande räddningschef:
”…så, när hela kedjan fungerar (med larm, den enskildes egna åtgärder, tekniska system och räddningstjänstens åtgärder) då blir det bra resultat. Motsatt, när någon länk i kedjan inte fungerar, så kan det går riktigt illa…”
Öhhh..och är påven katolik liksom?

Håller de vanliga argumenten på att ta slut när man måste vara så övertydlig i absoluta självklarheter eller finns nått att dölja? Jag hör en del av det sistnämnda och det finns en puttrande missnöjdhet som likt en vulkan på Island kan krevera och det gör den inte om ”kedjan håller”.
I idrottssammanhang är det en center som har en central roll i ”kedjan”.

Viktiga faktorer innan insatser, alltså delar av ” räddningstjänstens åtgärder” om vi nu tittar på operativ räddningstjänst, och som samvarierar anses vara:

• Att man haft tillräckligt med övningar och utbildningar
• Att man har en bra stressmedvetenhet och stresshantering
• Att man har tillräckligt med egna erfarenheter
• Att man har bra personkännedom
• Att man har bra mallar och rutiner
• Att man har bra organisationsklimat
• Att man har möjlighet till återhämtning

I organisationsklimatet innefattas mycket och inte minst ledning, styrning och naturligtvis förtroende i organisationen. Förtroende får man inte det förtjänar man. Kommunikation och tydlighet är två av nycklarna vilket då gör att man slipper en del..stressreaktioner.
Att skriva ”vid en brand i en källare på Ramels väg verkar det som allt gått enligt boken – igen,” utlöser naturligtvis en hel del reaktioner när insatspersonal dels inte delar den uppfattningen och dels när utredningen om den insats som så när kunnat hamna i tragik inte ännu är färdig. Jag tänker naturligtvis på det inlägg jag med flera hade den 10 mars, http://brf-peter.blogspot.com/2010/03/stolpe-in-gudskelov.html igen för att citera citatet av samme räddningschef.

Nej, det är något som inte stämmer i Rsyd och det blir alltmer uppenbart även om man inte direkt jobbar i organisationen eller för personer som inte alls har något med själva räddningstjänsten att göra mer än att de är väljare. De väljer de politiker som styr räddningstjänsten och det är inte svårare än så. Egentligen. Så visst, ”den enskildes egna åtgärder” är viktig. Men för att nå dem bör man ha sina medarbetare med sig och jag undrar om det är så nu i detta område? Mailskörden vittnar om annat och det brukar sällan heller vara något bra tecken.
Men, vi får väl se. Jag tittar på för fullt nu i varje fall.

ledarskap och arbetsglädje

Arbetsglädje för de flesta kan sammanfattas med tre ord: öppenhet, helhet och gemenskap, om man letar efter en röd tråd bland artiklar och uppsatser i ämnet. För att få det krävs att arbetsgruppen fungerar och för att få den att fungera krävs oftast ett ledarskap. Om man nu vill att gruppen skall fungera i en viss riktning.
Formellt eller informellt ledarskap, gruppdynamik och organisationsteorier är lite annat och det berör jag sen.

Att vara chef är mer en yrkesroll. Chefskapet är en formell position som man blir utnämnd till. Man har makten och ansvaret för att nå resultat tillsammans med sina medarbetare. Ledarskapet är en relation, där man ständigt måste erövra sina medarbetares förtroende. Som chef idag bör man klara av att både vara chef och ledare och vi lever i en värld av ständiga förändringar såväl i privatlivet som i arbetslivet. Förändringar som kommer inifrån i en organisation är oftast positiva till skillnad mot förändringar som kommer utifrån. Ledaren känner i regel till och medverkar både internt och externt men chefen ses och verkar som om han/hon kommer utifrån.

”Ledarskap handlar om att få alla medarbetare att med beslutsamhet och entusiasm sträva mot samma mål. Ledare blir du genom ditt sätt att vara och hur du påverkar andra. Ditt ledarskap formas i dina relationer till framför allt dina medarbetare."
Så enkelt definierar organisationen Ledarna vad ledarskap är i praktiken. Medarbetare accepterar ledaren därför att de respekterar, gillar och/eller beundrar honom/henne. Eftersom ledarskapet är en relation mellan två parter innebär det att det inte bara är ledaren som påverkar medarbetarna utan att medarbetarna också påverkar ledaren.
Som ledare måste man ständigt sträva efter att göra sig förtjänt av medarbetarnas förtroende.

I SKL:s skrift Ledarskap i förändring skriver man att "lusten att leda måste i dagens samhälle manifestera sig genom medarbetarnas lust att verka", vilket medför att "det motiverade medarbetarskapet" blir "verksamhetens kanske viktigaste konkurrensfaktor".

För att vara trovärdig måste du vara tydlig men även våga säga ”jag vet inte” och faktiskt ibland erkänna, ”jag hade fel”, och ta sig tid att fundera och reflektera. Ledarstrategi bygger på att verksamhet ska växa underifrån och i samverkan vilket då gör feedback, dialog och med möjligheten att påverka. Att som ledare vara nyfiken och ställa många frågor visar man att man är intresserad och verklig medarbetarpåverkan eller känslan av att; om jag vill ha den möjligheten finns den, spelar egentligen ingen roll och ledaren vinner en acceptans även då för eventuella felbeslut.
Ytterst är det alltid chefen som bestämmer och är han/hon också min ledare har jag ju haft möjligheten..

Är chefsskapet annorlunda inom räddningstjänsten eller inom blåljusorganisationerna, mot annat, och är det mer av ett militärt ledarskap och vad är ett miltärt ledarskap? Det militära ledarskapet har utvecklats till att bli en kombination av chef, ledare och gör skillnad på operativt ledarskap och administrativt ledarskap och har till stora delar lyckats kombinera detta i praktiska chef och ledarskap. Räddningstjänsten bara i små delar och oftast i en för hierarkisk struktur med för täta skikt där man ser till styrkorna med en strikt organisationskarta men inte tar hänsyn till svagheterna: Statisk, oflexibla, förändringar sker bara genom tillväxtfaser, grogrund för informell organisation med gissningar och sen förstärkning vilket kan sammanfattas i svårigheter att hantera interna förändringar och nästan en oförmåga i att hantera förändringar som kommer externt.

Frågan var om vi inom räddningstjänsten är annorlunda? Svaret är mycket ja men även nej och fortsättning följer men visste du att generellt misslyckas 75% av alla förändringsprojekt att nå sina mål om man även lägger in tidsaxlarna?

Hur har vi det inom räddningstjänsten och varför?