Krisberedskap borde blivit ett nytt politikområde efter ”Estonia”, diskoteksbranden i Göteborg, tsunamin – fruktansvärda händelser som skakade oss och ställde nya krav på politisk handling och ansvarstagande.
Efter ett antal utredningar och omorganisationer finns nu en myndighetsstruktur – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Det låter betryggande.
Räcker detta, kan myndigheten handla opolitiskt, okonventionellt, undvika revirkrockar och budgettänkande? Det vet vi inte men tyvärr så anar vi lite av kejsarens nya kläder för oavsett var och hur man läser är det påfallande lite som skett och sker och nog är det väl märkligt att ingen ännu gjort politik av detta när vi nu går in i ett valår?
Vi vet däremot att regeringen ännu inte skaffat sig en person eller grupp med insyn och kompetens och dessutom viktigast, ett mandat att fatta snabba, kreativa och övergripande beslut när nästa katastrof inträffar. Att lagen inte ger det stöd ens i normal verksamhet som vi hade hoppats. Det bådar illa.
Så illa att det är dags att lyfta kris och skydd till det fjärde prioriterade politikerområdet? Vård, skola omsorg och ..samhällsskydd? Absolut tycker jag. LSO:n, lagen mot skydd mot olyckor är den som främst berör räddningstjänsten men inom hela området, finns ett antal lagar till. Men just LSO;n är under lupp då regeringen gett till tillsynsmyndigheten MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, att utreda den. Den är relativt ny och ansågs behöva en genomlysning. I stort bestod före denna lag vår oro i att den var för mycket ramlagsbetonad och att andra lagar vägde tyngre och skulle ta över styrningen av den svenska räddningstjänsten. Vidare att tillsynsmyndigheter inte hade stöd och styrka att hantera felaktigheter. I verkligheten. Tyvärr fick vi rätt och vi har nu påmint och upprepat vår oro.
Vi anser oss också här påminna om att i grundsyftet med lagen sas vara och bör vara att ge alla människor ett tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor, såväl i hälsa som i egendom. Översynen från MSB beskriver också att i dagsläget finns ett gap mellan lagens intentioner och verkligheten och lägger man till Ansvarskommitténs begrepp om likvärdighet-ansvar-närhet finns en hel del att reflektera över.
Regeringens viktigaste mål för räddningstjänsten är alltså är att ge alla människor ett tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor, såväl i hälsa som i egendom. Denna målsättning har slagits fast
utan någon analys av vad räddningstjänsten ska göra och hur dagens organisation fungerar. Jag anar tyvärr här att debatten om vem och vilka som ska kunna vara brandmän fördunklat, fördröjt eller omöjliggjort analysen. Detta är helt enkelt för politiskt laddat och för jobbigt..
Inför nästa mandatperiod behöver perspektivet vara ett annat. I stället för att räkna antalet anställda borde regering och riksdag ta tag i de allvarliga lednings och organisationsproblem som svensk räddningstjänst lider av. Bristande motivation, ineffektiva insatser och skråtänkande åtgärdas inte med politiska populistiska dagssländor eller nationella flumm-mål. Räddningstjänsten måste utmanas, bland annat genom större intern kompetens och högre kvalite i främst administrativ och ledningsstruktur. Ansvar bör utkrävas av enheter, chefer och kommuner som får kritik från exempelvis MSB eller Länsstyrelsen. Dessutom är det dags att verksamheten på allvar baseras på forskning och beprövad erfarenhet och att vi inser att:
Det finns en värld utanför Sverige.
(Kan vara svårt nog då många världar idag slutar vid kommungränsen.)
Det oerhört svårt, att förändra en djupt inrotad och nedärvd verksamhet och alldeles för många formella och informella ledare – luttrade som de är av nära nog årliga halvhjärtade omorganisationsförsök – struntar högaktningsfullt i alla visioner och direktiv i ett slags ”civilmotstånd” som man uppenbarligen inte från nationellt håll uppmärksammar. Detta i en sådan omfattning att de lagarna som reglerar detta område och dess myndighet i egentlig mening är i stort verkningslösa.
Men om detta skriver jag …sen. Alltså om ledarskap, chefsskap, mandat och beslutsmässighet. I en politisk organisation. Huka er, hehe..
