Lika opassande som omöjlig man är i vissa skeenden, (tänkte lite på lastmaskiner vs Peter Bergh i förra inlägget), kan man helt plötsligt passa för annat. Jag var med och startade upp IVPA verksamheten i Sverige och på den brandstation jag då jobbade på fanns osedvanligt många ambulanssjukvårdare/deltidsbrandmän. Jag var en av dem och hade ett antal kamrater i liknade situationer ute i landet och vårt nätverk handlade egentligen om nationella sjukvårdsutbildningar för ambulanspersonal. Egentligen. Det var egentligen grogrunden och det faktum att man lade ned ortens ambulans.
Vi skriver 80-tal och början på -90 och Socialstyrelsen fick problem. Kommunen fick problem, och ett stort antal skrivelser och många, många jurister var inblandade men så blev det oväntat klart, mitt under semesterperioden, och många gånger har jag tänkt att det var nog därför det gick så pass fort. Ett oväntat problem var då facken men efter lite dribblanden så löste det sig då BRF gick in och lovordade detta. Man gjorde det medialt först och de andra kunde då inte gärna säga nått annat. -Nä vi vill inte att befolkningen ska få ett alternativ till den indragna ambulansen..
(Jag satt redan då i Förbundsstyrelsen och vi hade en del..diskussioner om det tilltaget och.. annat.)
Vi hade extremt mycket utrustning till att börja med, extremt, då vi i princip stal en hel ambulans och lade över all utrustning på brandbilarna. Alltså bil-arna vi fick inte plats i en bara. Vi konfiskerade fast monterad också som tex. mobiltelefoner, som var exklusivt då, bårar och bårslädar mm. (de kapade vi dock av och lade i botten på facken så fick vi utdragbara fack.) Hehe.. och det är preskriberat men vi var hela bygdens hjältar och det var det värt, för säg mig någon som inte vill vara hjälte om bara för en dag. Brandkåren i Bergby var hjältar till den milda grad att når vi kom samtidigt med ambulansen vid nått larm ville hellre Agda 82 ha vår syrgas istället för stadsambulansens då vår smakade bättre. (Att vi hade ett utbytessystem och fick vår syrgas av ”stadsambulansen” berättade vi nog inte.)
Jag är också övertygad om att den uppmärksamhet och det drev vi drog igång i och med detta gjorde att vi fick en ny station något senare men det är ett annat inlägg. Sen.
Jag läste vidare och blev ambulanssjuksköterska och började klättra i ansvars och chefspositioner och slutade i maj förra året då jag började min anställning vid BRF. När jag slutade hade jag det yttersta ansvaret för 500-550 medarbetare, (vikarierna var runt 50 men räknas de :-)?), och det medicinska och organisatoriska ansvaret för 10 kommuners IVPA-larm och skrev de avtalen. Ur ett landstingsperspektiv.
Jag kan säga att IVPA har följt mig i hela mitt liv och från alla positioner till och med som patient och nyttjare och jag passar nog för det. Lika bra som illa i en lastmaskin och jag brinner för just den här IVPA frågan. Tillsammans med BRF för detta är en av våra hjärtefrågor och vi var otvetydigt först att anamma och har drivit den i olika form i drygt 20 år i en osedvanligt positiv anda, för att vara ett fackförbund. Jo då vi är självkritiska också.
(Eller så beror det på att vi ansetts vara för flata och fått mycket stryk av medlemmarna i detta)
Då, dvs nu, kommer då SKL/Pacta och obstruerar och krånglar till verkligheten för lokala arbetsgivare som leder till att vi nu har en tvist i och om denna fråga och är detta frivilligt eller ingår det naturligt i räddningstjänstens arbete.
Skulle det vara ”räddningstjänst” måste vi både rita om kartan och verkligheten och detta i en tid då regeringen gav MSB direktiven att köra igång projekt av provverksamhet relaterat till detta men även mot det polisiära området i ett slags ”glesbygdssatsning”. Läs själv på deras webb, http://www.msb.se/sv/Start1/Nyheter-fran-MSB/Nyheter/Nya-uppdrag-till-MSB/ och då kommuner som fortfarande inte har IVPA vill börja och nu hamnar i kön. Vi har inte dragit igång detta men vi kommer att avsluta det. Vi är tvunga.
Vore jag tjänsteman vid SKL/Pacta läste jag på i SOSFS 2009:10 Socialstyrelsens föreskrifter om ambulanssjukvård m.m. , SOSFS 2005:24 Socialstyrelsens föreskrifter om ändring i föreskrifterna och allmänna råden (SOSFS 2000:1) om läkemedelshantering i hälso- och sjukvården, (2009:47), Grundläggande bestämmelser om delegering (1998:531), om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, (SOSFS 1997:14) Delegering inom hälso- och sjukvård och tandvård, om vissa kommunala befogenheter, Kommunallagen (1991:900), Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), Propositionen om reformerad räddningstjänstlagstiftning (prop. 2002/03:119), LSO;n samt räddningstjänstutredningens betänkande, Reformerad räddningstjänstlagstiftning (SOU 2002:10), som föregick lagstiftningen och vårt kollektivavtal, RiB 07. (Jo det är mycket men det är relevant)
Vidare tog jag kontakt med Socialstyrelsen, MSB och ett antal kommuner där det här redan finns och funkar för erfarenheten i och om detta kan jag aldrig få mer än att lyssna och läsa in mig i frågan. Jag har gjort det och kan faktiskt de flesta av dessa lagverk då de var mina förra styrdokumnet och har skrivit stora delar av RiBB:en, vet de tidigare överenskommelserna om våra gemensamma tolkningar och jag har brunnit för denna fråga i över 20 år. Jag tänker inte sluta nu och är lite..irriterad.
Vi kommer aldrig att ge oss i detta och det är så klart att jag redan nu och här skriver det i detta forum. Ett undantag. Av hänsyn till regeringen, till MSB och till kommuner som Elmhult som väntar. Det här kommer kanske att ta tid. Det blir kanske ingen glesbygdssatsning MSB, och inte innan valet regeringen, för först måste vi komma fram i denna fråga och alla som vill göra något relaterat till denna fråga kommer vi att avvisa och ställa i kön.
Grattis till en väl vald tid och är detta verkligen förankrat uppåt. Vi har det. Också. Och utåt. Så, trycker man på fel knapp, och flera gånger, kan det få konsekvenser.
