Stulen brandbil

Finnveden NU - Brandbil stals i Bor

Orten Bor i Värnamo kommun ligger 12 km sydost om Värnamo vid rv 27. Bor har goda kommunikationer både i form av tåg och buss, en egen högstadieskola, bibliotek, servicehus och vårdbostäder. Orten domineras av villabebyggelse men här finns även hyreslägenheter och bostadsrätter.

Jag hade i förrgår ingen aning om detta men så råkade man ut för en brandbilstjuv och nu kommer jag att för alltid veta var Bor är och finns och förstår också varifrån min ytterdörr kommer. Hur tänker man om man stjäl en brandbil?

Kanske som den kille som stal den ambulans som skulle hämta honom som enligt uppgift var ”skadad”? Han drog med öppen baklucka, fixade punktering men fortsatte på fälgen. I hans värld osynlig men i alla andras med ett följe efter sig. Nog borde man vara ”lite skadad” på något sätt ändå, eller, för att ens komma på tanken? Eller så saknas just det, tanken.

Utryckningsfordon är särskilt utmärkta för att särskilt synas och används särskilt för att hjälpa till i samhället och till alla vilket inkluderar även särskilda människor, sådana som du. Pucko!

Det finns inga rekryteringsbekymmer

Jag hittade en gammal rapport från Räddningsverket som hos mig heter 18589 och lite annat relaterat material. Bara namnet gör att den försvinner och det var väl tanken för allt som vi brottas med idag, fanns med.
I vissa delar värre nu och i upprinnelse då. Jag skriver om rekryteringsproblem vid deltiden. Vad var det vi sa och säger och hur hade det blivit om vi inte drivit dessa frågor då, sen och nu, och/eller om vi hade fått vara med längre i detta arbete och inte bara under ett fåtal möten. Ständigt starkt ifrågasatta av..SKL. Minnet kommer åter som hos en gammal elefant så huka er. Alltså Pacta och SKL.

Regeringen uppdrog den 28 juni 2001 åt Räddningsverket att
i samverkan med Svenska kommunförbundet, kommuner och Brandmännens Riksförbund
redovisa förhållanden för deltidsanställda brandmän vad avser rekrytering, ersättning, utbildning och arbetsvillkor.
Uppdraget innefattade att göra en bedömning av framtida behov av deltidsanställda brandmän och redovisa en analys av framtida rekryteringsproblem samt att lämna förslag till förändringar för att underlätta rekryteringen.
Uppdraget redovisades den 1 november 2001.

Mot bakgrund av de förslag som lämnades i denna redovisning beslutade regeringen den 27 juni 2002 att uppdra åt Räddningsverket att vidareutveckla rapporten och därvid analysera orsakerna till rekryteringsproblemen och föreslå långsiktiga lösningar.

Vi väntar fortfarande, visserligen inte stillasittande utan drivande men, vart tog resultaten vägen och har SKL gjort något överhuvudtaget för att hjälpa ”sina” kommuner i detta de senaste 10 åren? Många av svaren finns i delar av denna rapport och är tyvärr sammanfattat;

Blev inga och absolut ingenting, utan faktiskt tvärs om och i det arbete jag läst förnekar man till och med att det fanns och finns ett rekryteringsproblem. Snälla, snälla och snälla, fråga vem som helst i branchen. Ni kunde gjort det då och ni kan göra det nu och ja, jag fattar helt enkelt inte att man kunde vara så verklighetsfrånvänd.

Man skulle kunna raljera och kalla det ett slags byråkratisk anterograd amnesi men det gör jag inte och då behöver jag heller inte förklara vad jag menar med det konstiga orden.

Finns så mycket annat konstigt att försöka förklara istället.

www.helasverigeharproblem.nu

Adressen ovan finns inte men däremot bekymren nedan i snart hela Sverige. Deltidsorganisationer har problem med rekrytering och har haft det i många år. Arbetsgrupper kommer, arbetsgrupper går...men SKL vidhåller att.. nej då, det här är inget att tala om och vi är inte så säkra heller på att detta verkligen existerar.... Hallå jorden anropar.
www.helahalsingland.se
Visar kanske det och det är ett PROBLEM, med stora bokstäver. Igårkväll var jag på "politisk-middag" med några riksdagsmän och vi pratade bara detta. Och A-kasseproblematiken. Och lite till :-) Nu var det då väl...

SJ, SJ gamle vän....

Jag bor i Gävle och jobbar delvis därifrån.
Jag har också, minst, en last, jag röker. (Lite)
Nyss stod jag och odlade lasten, lite, innan jag packar ihop för att resa ned till Stockholm och ser då järnvägen. Genom snöandet.
Och …ser ett blåviolett tåg som det stod Skånetrafiken på.
Signal, växel-fel eller har man lånat in tåg och varför och finns det värme i skånska tåg?

Tror jag tar bilen…….

Vart är vi på väg..

Efter att ha tillbringat drygt två decennium inom svensk räddningstjänst är man lite luttrad. Även om jag egentligen vill se mig som en i grunden positiv människa kan man ibland fundera över varför. Var finns de tecken på stabilitet och framtidstro eller åtminstone förståelse över att vissa saker måste finnas i ett samhälle om det skall uppfattas som tryggt och stabilt. Även om det kostar en del och inte direkt kan rendera vinst utan mer då förhindrar förluster.

För det första är alla – ledning, fack och även personal – en del av problemet till större del än man är en del av lösningen och för att räddningstjänsten skall kunna utvecklas måste övervägande delen av alla tre parterna bejaka och eftersträva en förändring. Ledningens bild av den framtida räddningstjänsten är en könsneutral, politiskt korrekt, samhällsmedveten, empiriskt fullmatad analytiskt statistiskt korrekt organisation som med en vass miljövänlig penna med upplysande pedagogik planlägger bort risker och olyckliga händelsekedjor. Personalen ser gärna mer högteknologisk utrustning men fortfarande i ett skitigt grovgöra som kräver muskler och numerär. De båda bilderna står så långt ifrån varandra att man varken vill lyssna till – eller ens förstår – varandras argument. Den ena sidan tycks tro att bränder och olyckor stoppas enbart genom att man – med olika medel – kommunicerar ideologiska ställningstaganden. För den andra sidan är detta helt och hållet en praktisk, teknisk, mekanisk fråga.

Personligen tror jag att båda kan ha rätt, och att lösningen är ”både och” – inte ”antingen eller” och man är väl inte diplomatisk förhandlare för intet?

För det andra; om man nu i en framtid faktiskt skulle lyckas enas om en vision så är den del som ägnar sig åt mentalt skyttegravskrig och ”gör som man alltid gjort” allt för stor i alla tre kategorierna för att någon positiv utveckling skall kunna ske inom den närmsta tiden. För om, alltså OM, man så – hypotetiskt – lyckades ena ledning och personal kring samma vision skulle många kommunalt självbestämmande besparande och geografiskt handikappade fritidspolitiker nyttja sin demokratiska rätt, att under fyra år, oavsett göra i princip vad man vill med sin räddningstjänst.

Alla samspelar omedvetet och mot det egna intresset i en destruktiv symbios som är mycket svår att bryta men som kommer att vara nödvändig och det blir alltmer akut att göra det. Vad som gör det extra svårt att bryta är att alla inblandade gör som de gör av bästa uppsåt. Även de ”sabotage” delar av personalen gör genom att strunta i direktiv genomförs av mycket goda bakomliggande skäl. Innerst inne vill ju ”sabotörerna” snabbt få till stånd ett upphävande av beslut man upplever som felaktiga och skadliga – och därigenom förbättra organisationen. Oftast i uppriktigt och innerligt syfte att handla för allmänhetens bästa. Uttrycket ”vägen till helvetet är kantad av goda föresatser” är sällan så sant och så tydligt som inom räddningstjänsten. Alla vill så väl.

Men – för att använda en gammal klyscha; ”det spelar ingen roll hur fort du springer om du inte vet åt vilket håll”. Här har alla – i brist på gemensam vision – hittat sig ett helt eget håll att springa åt. Genomsnittet av ledningen och genomsnittet av personalen tycks dock på väg i diametralt motsatt riktning.

För det tredje .. kommer sen och lite som en omvänd adventskalender. Hade´