1+1=3?

En arbetsgivare som vägrar att teckna kollektivavtal brukar leva farligt i Sverige. Då plockar LO-förbunden fram sina sympatiåtgärder, ”svarta listor”, och annat. Mycket annat och jag tycker mycket av detta är rätt ska tilläggas men.. men, om det är tvärs om för "Kollektivavtalens vänner" och man vill diktera hur och var Brandmän ska organisera sig med enda argumentet; "vi vill ha så få kollektivavtal som möjligt att arbeta med" känns det lite sådär faktiskt. Och dessvärre är det helt felaktigt, juridiskt tveksamt och omöjligt i det flesta andra länder men fungerar möjligen, enligt den svenska modellen.En stund. 8-10 år tog det för Finland och Island och vad tog det för en del svenska nu, "etablerade" fack? Vet vi och hur de gjorde och är det en retorisk fråga.

Brandmännens Riksförbund har sedan 1946 haft och har fortfarande kollektivavtal för svenska brandmän. Av hävd har det gällt för de deltidsanställda brandmännen men frågan är vad den Kungliga Socialstyrelsen egentligen menade då de skrev det, för över 60 år sedan. Det har inte funnits behov, tidigare, att pröva det. Det finns två avtal för den operativa räddningstjänsten varav vi då har ett och om vi får ett hängavtal på det andra, som andra fackförbund omvänt har på vårt, blir det flera avtal då? Oavsett kunskap om området, utbildning i matematik eller andra förmågor övergår det min kompetens att få det till fler. 1+1=2 eller? Vi har dessutom föreslagit x flera att bara göra ett avtal för räddningstjänsten enligt tex. Polisens modell. Då blir det färre. Det är ju märkligt att arbetsgivarna ostört ska få diktera hur löntagarna organiserar sig Wanja Lundby-Wedin? Eller bevakar SKL/Pacta Kommunals intressen för vad är det här?
(Jo kanske frågorna är åter kanske aningen.. retoriska, ala´ är bananen gul?)

Jag kan bara tolka tystnaden, de dåliga argumenten och de krystat svaga svaren som en bekräftelse på att systemet är korrupt och den ”svenska modellen” kommer bli sönderslagen när alla ”turer och habrovinklar” i detta skall granskas. Av de som inte är vana vid modellen och häpnar över att Sverige i vissa delar verkar, citat, fritt översatt från engelska; är som en diktatur eller en bananrepublik i dessa frågor..

Nog är det svårt att ha några invändningar och hitta argument mot att både heltids- och deltidsanställda brandmän jobbar fackligt tillsammans i ett branschförbund. Som man gör internationellt. Där har man insett att just antalet timmar med brandslang inte avgör vilket fack man tillhör. Vidare finns stora och högbelastade deltidsstationer och små och lite belastade heltidsstationer i ytterligheten eller kalla det då gränslandet. Att det är svårt att hitta argument förstår jag då det sker mot sunt förnuft, rättvisa, människors rätt att välja och faktiskt ytterst; ”mänskliga fri och rättigheter” för i Sverige är valfriheten underordnad de etablerade fackens och dess tillhörande politiska tillhörighets egenintresse, (ekonomi) och arbetsgivarnas egenintresse av få avtal och motparter??! Det kan bli färre och motparterna är lika många.

Brandmännens Riksförbund är helt o- politiskt och vi har lärt oss hantera frågorna med eller utan avtal på heltidssidan och många fackförbund har faktiskt inga alls. Vi samverkar även med dem och vet hur de jobbar och det kan faktisk vara en fördel att vara utan i vissa situationer. Då lyder man inte under fredsplikten och kan agera lite mer fritt. Om man vill eller blir tvungen.

Vilka politiker är beredda att jobba och ta ansvar för ökad valfrihet på detta område? Kommer de att företräda medborgarnas rätt till föreningsfrihet eller LO-facken och SKL/Pactas intressen? Vet politiken egentligen vad som skett och sker eller fastnar det hos tjänstemännen? Vi ställer de frågorna för fullt nu och snart kommer vi kanske till dig. Om du är politiker i kommun eller i riksdag eller, har, (kanske hade), de ambitionerna. Hörs, nu ska jag leta upp telefonnumret till Janne Josefsson. I krig och kärlek är mycket tillåtet och jag har ett förhållande med BRF. Min fru vet det också.

Hur går det och hänger det ihop att..

Just nu pågår samtal om våra kommande löner mellan fack och arbetsgivare. För oss som arbetar i kommunerna är motparten Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)men hur ser situationen ut för BRF:s medlemmar? Vad är förhistorien till samtalen?

Avtalsrörelsen handlar för BRF:s del inte bara om höjd lön utan också att samhällsskyddet även i fortsättningen ska kunna hålla en hög kvalitet med välutbildad personal till nytta för medborgarna. Våra skattepengar ska användas på ett så klokt och ekonomiskt sätt som möjligt. Det har på sina håll lett till att man har genomfört rationaliseringar och effektiviseringar som ibland gått ut över personalen.

Inom räddningstjänsten pratas det om före-under-efter en olycka och antalet anställda som hanterar under-efter har drastiskt minskat de senaste åren. Däremot har behoven ökat.
Det blir fler olyckor, mer komplicerade insatser och för tillfället ser vi som aldrig förr, en ökning av bränderna. Svaret på detta är naturligtvis inte bara operativ räddningstjänst utan bäst är att se till att det inte sker men, den operativa delen ÄR en del. Den del som man brandskattat nästan till döds i vissa regioner. Kraven på personalen har ökat på olika sätt, dels genom nya arbetsuppgifter men också motiverade krav på ökad fortbildning och utbildning.
Rekryteringsproblemen har varit omfattande och är välkända och faktiskt accepterade att de finns, förutom av möjligen SKL/Pacta på deltidssidan.

Nu orkar många inte fortsätta vara slagpåsar i den kommunala ekonomin längre och slutar självmant och dessutom har vi ett besvärligt pensionsläge och en generationsväxling framför oss.

Vad är det vi sagt de senaste 15 åren och har branschen, tagit fram något alternativ till ”den svenska modellen av räddningstjänst” eller har man förlitat sig på intresse och engagemang? Nu behöver man nyrekrytera unga välutbildade medarbetare och ska dessa välja att ta ett jobb hos oss så måste förhållandena samt lönerna vara konkurrenskraftiga.
För deltidarna innebär det faktiskt för många just nu att man får betala för att jobba då löneavdragen är betyligt större än inkomsetn från räddningstjänsten.

Därför behöver det mesta ses över och även då lönenivån. För branschen.

Kan andra fackförbund göra det och vill man egentligen göra det? Svaret är kanske nej tyvärr då storleken på totalen, (inte i branchen men det kommer ett annat inlägg om det), som i vissa delar är en styrka, i andra blir en akilleshäl som syns om man tar av skorna eller på "gången" när man visar resultaten. Brandmän anses redan vara en liten priviligerad skara när de jämförs med andra medlemmar i dessa förbund. Man blir ju vad man jämförs med och tittar man på storleken och utgör man då ca 0,005% av medlemmarna så blir frågan vad man vill och faktisk kan satsa på, lite akademisk och är nog mer populistisk PR-mässig än verklig.

Hos BRF utgör brandmännen och branschkunskapen 100% av våra medlemmar, våra förtroendevalda och vårt styre.

BRF vill stimulera alla att söka sig till branschen genom att förbättra villkoren och att erbjuda alla anställda ett ökat inflytande på arbetsplatsen. Goda utvecklings- och karriärmöjligheter och möjligheter att påverka sin lön genom ett väl fungerande lokalt arbete med en platt organisation som stöds centralt. Vi står inför, eller borde stå inför, stora utmaningar i anpassning till den nya tiden och helst även bortanför den. Många lokala arbetsgivarorganisationer vet inte ens vad man har för rekryteringsbehov om ett par år och än mindre då hur man skall tackla dem. I tanken och planeringen handlar det om att samverka och våga ta processen före besluten istället för som nu efter. ”Efter och uppifrånkommande” utan delaktighet och reella möjligheter att påverka innebär en längre införandetid, också en välkänd och framforskad sanning, och dagens människor är för välutbildade och upplysta för att acceptera att inte få vara med.. Vill man ”usslas och motverka” finns alla möjligheter vilket man snart borde lärt sig och vi kan, om vi vill men har en strategi numera att undvika, men även från arbetsgivarhåll, för att undvika den tråkiga vägen missnöjda väljer men ingen borde vilja ha.

Vi vet att den insikten kommit i flera organisationer och utvecklas fort. Lokalt. Centralt har insikten nått SKL/Pacta för alla andra branscher och ligger först på deras önskelista. Utom för brandmännen alltså.

BRF vill ha ett kort avtal och istället kunna rikta in oss på ett längre branschavtal och det avtal som då skulle kunna göra skillnad. För branschen och för medborgarna. Avtalsrörelsen handlar för BRF:s del alltså inte bara om höjd lön utan också att skydd och säkerhet även i fortsättningen ska kunna hålla en hög kvalitet med välutbildad personal till nytta för medborgarna.

Men våra medlemmar ska inte betala den ekonomiska krisen ensamma heller. Nu måste arbetsgivarna i SKL börja förhandla på allvar och inte bara dra ut på förhandlingarna. Vi sitter liksom fast för andras skull och avtalen löper ut sista mars. Nollbud och ren idealism räcker inte.

Vi tar vårt ansvar – vad gör arbetsgivaren och andra fack och hur kommer man lyckas i övriga avtal i vår bransch men tyvärr, tror jag mig redan före, sitta inne med en del av svaren. Vi får se och jag hoppas jag har fel men lycka till, för allas skull och inte minst er självas. Nu går jag mot fredagsmys och uppladdning inför att Brynäs skall visa vad jag redan vet. Kan ha fel där men tron kan försätta berg, tex ett Peter Bergh. Hade´ bra på er.

Kära SKL och Pacta, medlemmar, kamrater..

Ett mail fk till mig, hyffsat översatt, som gått från våra Irländska bröder och systrar angånde de spanska brandmännens fajt med polisen, eller tvärs om. Eller både och men, det finns annat intressant som direkt berör BRF i texten med. Och SKL/Pacta och flera.... Vi tillhör samma internationella organisationer med mer än 500 000 brandmän anslutna...
Okey, här kommer det :

Till Ambassador D, Jose de Carvajar

Som ordförande för SIPTU en fackförening som representerar brandmän i Irland och medlem i en global allians av brandmän från hela världen vill jag föra en direkt talan mot det sätt ni behandlar våra bröder och systrar. Jag kommer att göra en insamling till förmån för våra bröder och systrar i Spanien från Irland och föra frågan till ledamöter från hela världen och även be dem att skicka stöd till våra bröder och systrar i La Coruna och deras kamp för att behålla sin nuvarande anställning, och förmåga att ge bästa brandskydd för medborgarna i La Coruna. Detta chockerar mig.

Myndigheterna i La Coruna har förnekat brandmän sin rätt att förhandla kollektivt och i FN: s artikel 23 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna identifieras möjlighetrna att organisera fackföreningar som en grundläggande mänsklig rättighet. Punkt 2 (a) av Internationella arbetsorganisationens (ILO) deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet definieras "föreningsfrihet och faktiskt erkännande av rätten till kollektiva förhandlingar" som en grundläggande rättighet för arbetstagare. I juni 2007 Högsta domstolen i Kanada omfattande översyn Logiken överväger kollektiva avtalsförhandlingar för att vara en mänsklig rättighet.
1. Rätten att förhandla kollektivt med en arbetsgivare förbättrar människans värdighet, frihet och självständighet på arbetsmarknaden genom att ge dem möjlighet att påverka införandet av arbetsplatsen regler och därmed få viss kontroll över en stor del av sitt liv, nämligen deras arbete.
2. Kollektiv förhandlingar är inte bara ett instrument för att bedriva yttre ändamål ... snarare är detta värdefullt som en erfarenhet av självstyre.
3. Kollektiva förhandlingar ger arbetstagare möjlighet att skapa en form av arbetsplats demokrati och för att säkerställa rättssäkerheten på arbetsplatsen. Arbetstagare får en röst att påverka införandet av regler som styr en stor del av deras liv.

La Coruna brandmän försökte att förhandla kollektivt med myndigheter vilket är den centrala roll som beskrivs i relationerna mellan arbetsmarknadens parter i EU och är erkända av EU i artikel 28 i stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen i december 2000. ( "Rätt till kollektiva åtgärder"), och i artikel 12 gemenskapens stadga om grundläggande sociala rättigheter för arbetstagare 1989. "Rätten att förhandla kollektivt" var också deklarerat i de grundläggande rättigheterna i 1961 års europeiska sociala stadga Europarådet (artikel 6). Samt den tolkning som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg gav rätten till föreningsfrihet i artikel 11 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.De grundläggande friheterna har förlängts ett visst skydd också att kollektivavtal (Wilson och National Union of Journalists , Palmer, Wyeth och National Union of Rail, Maritime and Transport Workers, Doolan m.fl. mot Förenade kungariket, beslutat 2 juli 2002).

Här beskjuts La Corunas brandmän av plastkulor och svängande batonger från polisen i sina försök att förhandla.

ILO angående organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten konventionen (nr 98), 1949 beskriver kollektiva förhandlingar som "frivilliga förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer, med tanke på regleringen av arbets-och anställningsvillkor genom kollektivavtal . Detta är rätt, nya mekanismer eller verktyg, att förutspå sådana anställningsvillkor som löner (som Sverige inte har någon lagstiftning om), arbetstider, arbetsvillkor, hälsa och säkerhet, missnöje rutiner och ge möjligheten att i förväg undvik dyra stridsåtgärder eller i bästa fall, tillse att det aldrig händer. ILO har också diskuterat och utfärdat positioner på rätten att förhandla kollektivt genom ett stort antal konventioner skall ges till arbetstagarnas representanter i företaget konventionen (nr 135), 1971 samt främjande av kollektivavtal konvention (nr . 154), 1981. Dessutom ILO har utarbetat flera rekommendationer i denna fråga. ILO och EU har varit konsekventa i sin syn på arbetsmarknadens parter och över 20 år av social dialog med en av dess mest grundläggande verktygen för den sociala dialogen är kollektivavtal och stridsåtgärder.

Det är för poängen i grunden som lagar, konventioner, rekommendationer och domstolsbeslut ovan, plus många andra som är för lång att visa i sin helhet här finns med, och jag vädjar till er att uppmana La Corunas myndighetern för att lösa tvisten och ge brandmännen i ert land som de tjänat, och förtjänar, möjlighet att ingå ett kollektivt förhandlade avtal och ha en röst om deras arbetsvillkor.

Vänliga Hälsningar John Kidd
Chairman/Convenor of Dublin Fire brigade SIPTU
national Secretary of full time profession fire fighters of Ireland SIPTU
Steering committee for Ireland International Assoc. of Fire fighters global alliance

Kommer vi att nyttja våra kamrater och vårt medlemsskap och vill de hjälpa oss också utan.. kulor och batonger? Sedan en stund, med hänsyn till vårt egna ordförandeskap i EU, håller VI dem tillbaka, (samhälls och ansvar för Sverige), men hur länge orkar vi det... Nu e´de´fredags-MYS.. Hade´ bra på er.

Å ena sidan men å andra..

Ingen strejk. Sopåkarna i Stockholm bestämde i stället på onsdagskvällen att man ska följa arbetsmiljölagstiftningen till fullo, något man inte gjort tidigare och som kan orsaka kaos. (Ett gammalt beprövad syndikalistknep. Man följer regler och bestämmelser och då funkar inte arbetsplatsen.)

Det här är en reaktion på renhållningsföretaget Liselotte Lööfs beslut att övergå från ackordslön till fast månadslön för sopåkarna – en förändring som godkändes av Arbetsdomstolen. Sophämtningen i Stockholm sköts av privata bolag. Tjänsterna upphandlas av Stockholms stad. Det innebär enligt sopåkarna att lönen för Liselotte Lööfs åkare på Östermalm skulle sjunka från i snitt 30.000–32.000, till 29.600 kronor per månad.

Detta verkar vara en ganska vettig grundtanke. Fasta arbetstider och fasta löner låter som en förbättring i mina öron. (Även om lönen är lägre än dom 30k+ som man haft hittills. En BRA lön kan man också…tycka, men, det är svårt med jämförelser.)

Jag tror mig dock se att detta inte är allt vad konflikten handlar om.

Det finns en genuin rädsla att de fasta månadslönerna också kommer att innebära större arbetsmängd och man bryter den överenskommelse som gäller som första lönesystem inom den här branschen under pågående avtalsperiod. Entreprenören vill tjäna mer vilket är helt rätt ur dennes perspektiv men om detta tillåts på detta sätt mitt i ett avtal så kan det kanske praktiseras på nästan alla jobb, dvs. att arbetsgivare tillåts ensidigt sätta sig över ingångna avtal. Transports ordförande Lars Lindgren säger. – Detta är så upprörande att jag knappt finner ord. Tvärtom vad man får för intryck av i tidningarna så är sopåkarnas önskan att maxtaket i poängssytemet faktiskt borde sänkas vilket då också skulle ge ungefär samma effekter men…..

Facket skildras medialt lite som ett samhällsproblem och lönerna sätts i fokus då man vet att det kommer att sticka ut och få ”samhällskonsekvenser” och inte på vad jag då mest är bekymrad över: Att Arbetsdomstolen (AD) godkänner att arbetsgivarna ensidigt kan bryta ett kollektivavtal. Eller?

Avtalsförhandlingen då-då

Kanske någon undrar om och någon annan om steppskorna i samma inlägg.

Check, vi har börjat och det känns bra och Check, de passade.

Avtalsförhandling

är det idag och det är konstigt att man kan se saker med så olika ögon. Mellan vinter och sommar kommer ju en vår och är det, det mellanläge vi når. Sverige är lite landet mittemellan. Alternativet är ju mellan sommar och vinter. Eller vinter. Eller sommar. Många alternativ blir det och mycket att göra.
Som tex också.. att "när du i varjefall är i Stockholm kan köpa steppskor åt mig och en kamrat" säger Lilldottern. Så.. jag ska köpa två par steppskor med för vissa förhandlingar är liksom inte förhandlingar och går inte att vinna... Hörs