Jag tror på Norge

De senaste dagarna har mest tillbringats framför tv, tidningar, webben och i mailen. Otroligt hemska scenarior och ofattbra skildringar har avlöst varandra och det är inte bara en gång som ögonen tårats och hopplösheten i det man tror på slagit en i huvudet. Läs gärna detta och tänk på vad ni egentligen läser:
http://prableen.origo.no/-/bulletin/show/672218_helvete-paa-utoeya?ref=mst

Demokrati i ett öppet samhälle där allas rätt att vara och verka finns. Det påstås att Voltaire skulle ha sagt,"Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem" och det här är precis tvärsom. Precis tvärs om vad jag vill ha för samhälle och jag är så i grunden påverkad och ledsen. Jag tror det till viss del även kan ha att göra med det man sett under trettio år av aktivt operativt brand och ambulansarbete på fältet som då gör att man ser/förstår och inser det hemska på ett annat sätt relaterat till erfarenhet. Från stora skadeplatser och olyckor, men detta?
Ofattbart gällande händelsen men förståbart gällande hanteringen "tekniskt" från vår räddningsoperativa synvinkel. Må man ta hand om den operativa personalen nu..men/och jag hyser inga tvivel i det för:

Jens Stoltenberg är utbildad och har deltagit i många övningar i krisberedskap skriver Norska medier och det syns. Jag upplever mitt i all sorg en stor statsman i Jens Stoltenberg som lugnt och balanserat förmedlar omtanke, trygghet och framtidstro. Jens Stoltenberg har det senaste dygnen verkligen visat ett värdigt och personligt statsmannaskap och visat sig vara den landsfader som inte bara Norge behöver i stunder som dessa. Kommer ni ihåg tsunamin 2004 och Persson, Freivalds och deras närmastes insatser? Kontrasterna är så stora att man häpnar och vi fick då en ”landsmoder” i Lottie Knutson från…Frididsresor.
Som sen, Göran Persson hade mage att hämnades på i sin bok och påstod hon bara framträtt för ”få bort mediernas fokus på kvalitetsbristerna på Fritidsresors hotell och reseföretagets egen krishantering”.

Herregud vad patetiskt och än sen då, hon gjorde i så fall både och medan våra folkvalda gjorde det mesta fel, och försent. Sanningen ÄR att det är skillnad mellan Norge och Sverige i hur man är förberedda och sen hanterar kriser och vi var en B-nation och frågan jag ställer mig är hur ser det ut nu?
Jag anar svaret och det känns inte bra men oavsett och till sist; jag är oerhört imponerad av hur Norges folkvalda och dess tjänstemannaledning hanterar detta.
Bra ledarskap kan man utbilda och öva men för stort ledarskap i dessa frågor krävs det personliga förutsättningar och engagemang.

Mitt i allt elände verkar Norge ha fått en landsfader och har en ledning som verkar vara högkompetent i dessa svåra kris-frågor. Då finns det hopp även om framtiden är det sista många direkt och indirekt drabbade tänker på idag. Eller imorgon. Hade´

Vad säger man...

..och vad tänker man? Så otroligt tragiskt, meningslöst och fullständigt sinnessjukt. Ibland blir man bara så trött och less och funderar på detta med demokrati, öppna samhällen och varför man försöker…
Idag är ”ibland” och jag skriver inte vad jag tänker men mest tänker jag på våra bröder och systrar i Norge och de helt oskyldigt drabbade av dessa eller denne satans mördare. Fy fan på ren svenska. Fy fan… Hade´

˙•٠•●♥ Bloggen har semester ♥●•٠•˙

Jag har donat lite i helgen och så var golvet i nya hallen inne. Äntligen. Problemet var inte golvet det var alla rör kors och tvärs som ska till element och nya toaletten på övervåningen. Jag börjar min semester imorgon och ska ”leka betongarbetare, murare, snickare, målare, rörmokare, elektriker, plåtslagare, trädgårdsarbetare, plattsättare..” och jag undrar vad de, alltså riktiga hantverkare, gör när de har semester?
Skriver de PM, förhandlar har möten och konferenser? Tja..en del av dem vet jag vad gör, de kommer att hälsa på mig och ömsom slå sig på knäna och ömsom ge råd mellan bad och gardenpartys. Naturligtvis kommer jag att ha koll i och följa med och jag har några möten inplanerade med, för det jobb jag har stannar inte helt och är ett sätt att leva.

Dagens Pink Flyd citat är då: Is this the way it has always been?
Could it ever have been different? Tja..oavsett vad jag gör och gjort och är tycker jag det är helt okey och har aldrig haft det på andra sätt oavsett vad jag jobbat med. Jag trivs att vara med och på och det ska hända nått och lägger ni mig i en solstol över en timme, utan bok eller PM att läsa, kanske jag tynar bort av tristess. Mina kompisar och min familj är likadana och har det likadant, (kaka söker maka), och de ska ju också hem till mig och konsultera. (Häckla.)

Så.. boomshakalakaboomboomboom, (ett Teddybear citat), nu går jag och bloggen på semester men vi hörs nog ändå. En del, för solglimtar men mest ostadigt väder och regn är SMHI:s dystra besked för de närmaste tio dagarna.
Men de har haft fel förr. De med, och grillen står under tak. Hade´

Räddningsdykarna till ytan

Idag skriver SvD en artikelserie om räddningsdykare.
”Uppseendeväckande”, tycker Anders Cederberg, förbundsordförande på Brandmännens riksförbund. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/stora-omraden-utan-raddningsdykare_6323528.svd På nästan hälften av de platser där räddningsdykare finns har eller är de under nedläggningshot och hela Norrland saknar möjlighet att rädda liv under ytan. Och så har man räknat för naturligtvis handlar detta om pengar: ”Räddningstjänsten i Sundsvall-Timrå gjorde en egen utredning om räddningsdykning. Där står att tre liv under 2000-talet kanske kunde ha räddats om dykare funnits. Enligt rapporten är införandet i och för sig dyrt, men det räcker att rädda ett liv vart 14:e år för att verksamheten ska vara samhällsekonomiskt lönsam. I en några år äldre rapport, av Dala-Mitt räddningstjänst, räknar man med att en det på en liten station räcker med ett räddat liv vart 30:e år för att motivera dykkapacitet.” Men, då har man "bara" värderat räddade liv och det finns fler användningsområden och värden. Faktiskt, och detta är en debatt jag hört i minst 25 år i Gävle. En kuststad med en å rakt genom centrum utan räddningsdykare vid räddningstjänsten.....

Avslutar med Rebekah Brooks idag, tidigare chefredaktör för News of the World, och sedan 2009 chef för hela News International avgår till följd av avlyssningsskandalen som skakat Storbritannien. http://www.dn.se/ekonomi/rebekah-brooks-avgar
”Som högsta direktör för företaget känner jag ett stort ansvar gentemot de människor som vi sårat. Min avgång ger mig möjlighet att ägna tid åt att helt och hållet samarbeta i alla nuvarande och kommande utredningar” Snygg skrivning och det finns flera likande men.. Försent. Ett ”bondeoffer” då man är absolut, absolut tvungen. Varför gör man det inte tidigare och får någorlunda trovärdighet och en bas att bygga på? Här stavas det p-u-n-d tror jag och i Sveriges offentliga sektor p-r-e-s-t-i-g-e. Lika fel både och men nu ska en ”dummy” tas fram till helgen och om den fungerar kan tidningen lanseras igen nästa helg. Dummy var det ja… Hade´

Fiska eller jobba?

En intressant artikel som gäller ansvar i arbetet hittade jag igår: http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2498698/chefer-ansvariga-for-mordet-pa-vardare
En 15-årig pojke stack ihjäl en vårdare på ett boende och två av cheferna borde insett att detta kunde hända ansåg tingsrätten. De överklagade och nu har hovrätten skärpt straffen. Cheferna ansågs alltså skyldiga i vad som hade hänt och knivmordet hade kunnat undvikas om de inte brustit i sitt ansvar för arbetsmiljön, menade rätten. De dömdes för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död.
Jag tänker på stenkastning, raketskjutning, laser…och räddningstjänst och om ni då har kartlagt risker för hot och våld tex. samt tagit fram säkerhetsrutiner i förebyggande syfte. Och om de är kända av medarbetarna eller en hyllvärmare.
Nja.. på många håll va´?

En ombudsman åker Ribbåt i Stockholms skärgård och en annan flotte i Värmland. En är i stugan på Öland, en annan i sin stuga på landet, (några mil utanför Stockholm :-), en är på Cypern. En annan åker motorcykel i Europa medan en tredje gör dito men med husbil. Jag tackade nyss nej till en fiskeresa i Norrland dit en kompis skulle och det var tredje nej-et i samma akt och tanke denna sommar. Och så kan jag fortsätta, men var är då jag och vart ska jag som toppar detta när jag nu jobbar sista dagen före semestern? Toppar är helt fel ord för jag ska spika på ”det gamla rucklet”. Visserligen ser man slutet i tunneln och det håller på att bli en bostad, till slut, men åhhhhh vad tungt det går nu då.
Känns det igen? När allt annat känns mer frestande och aldrig har väl vattnet i ån varit så lockande, gräsmattan så mjuk, flygpriserna så låga.

Nationalencyklopedins definition av arbetsglädje är en känsla av tillfredsställelse med den egna arbetssituationen (www.ne.se). Arbetsglädje är enligt Docenten och socialpsykologen Bosse Angelöw, i boken ”Arbetsglädje- att skapa större arbetslust”, själva nyckeln till en framgångsrik arbetsplats. Vidare beskriver Angelöw arbetsglädjens positiva effekter som resulterar i: Bättre resultat och ekonomi, högre effektivitet och kvalitet i arbetet, bättre hälsa och välmående, högre moral, lojalitet och ansvarstagande, ökad respekt mot ledning och medarbetare, bättre bemötande, bättre samarbete, ökad trivsel och bättre arbetsklimat, ökad meningsfullhet, lagom personalomsättning, högre motivation, ökad förmåga att se möjligheter och att lösa problem snabbare, ökad initiativförmåga och handlingskraft samt en bättre livssituation...så; kanske gäller det att spika på sitt eget hus också. När och om man väl kommer igång...

”Ledaren är summan av sina medarbetare” ska jag berätta för hustrun i eftermiddag så försök inte få mig att spika med att chefa i detta enmansprojekt. Undrar om det funkar?

Men… nu har ju var sak sin tid och vad skönt ändå att min tid ligger framför mig. Inte alla som har den känslan så:
Nu är jag glad igen. :-) Hade´

Chefen och hans politruker

Kommer ni ihåg Sigbjörn?
Jag har skrivit några gånger, (detta är 10:e inlägget…), om chefsturer och konstigheter i Sundsvall och sist så var det om hans avgång och fallskärmar med rubriken, ”Sigbjörn sista versen”. Då trodde man det var slut med detta men, icke då. Nu JO-anmäls avtalen av en före detta lektor i arbetsvetenskap vid Linköpings universitet, Arne Grip och med kommentaren; ”-Så lätt får man inte lura skattebetalarna på pengar”. http://st.nu/medelpad/1.3702691-sigbjorns-avtal-jo-anmals Denna artikel var då inne samma dag som http://st.nu/medelpad/sundsvall/1.3702924-80-jobb-forsvinner-fran-primarvarden och som säger att lagom till semestern fick vårdsanställda i Västernorrland, Sigjörns förra arbetsplats alltså, beskedet att 61 miljoner ska bort vilket innebär totalt 80 anställda med kommentaren: ”- Det är en anpassning till den ekonomiska verkligheten..
Primärvårdsdirektör Lennart Moberg svarar senare i artikeln också på frågan; kan du förstå att de berörda kan tappa sugen när de får ett brev om detta i semestertider?
” - Nej, det förstår jag inte för det här har vi pratat om så länge. Däremot har jag stor respekt för att det kan känns påfrestande för dem som drabbas och att ovissheten kan vara tung. Därför jobbar vi med hög intensitet för att identifiera övertaligheten och lämna besked till dem det gäller.”

Bara Sigbjörns nu synliga uppgörelse kostar 4 miljoner och den kom efter ett år av bråk och ständiga processer, skadestånd till facken och duktiga medarbetare som hoppade av och bytte jobb. Pensionsinbetalningar och övriga omkostnader har också nämts men, om vi leker med siffrorna lite och tänker till så torde minst 10 procent av besparingar man nu tvingas genomföra kunnat vara mindre och kanske tio-talet ”vanliga vårdarbetare i den patientnära vården” kunnat behålla sina jobb. Vad vet jag, men, det sticker ut och jag antar att det blir ett elfte, tolfte och ännu fler inlägg i och om detta och egentligen är personen Sigbjörn ointressant, det är principen att skydda en omöjlig chef, att stå upp bakom något som många vet eller tycker är fel och att försvara sina tillsättningar in absurdum..som är intressant. Det sker på fler ställen och även inom räddningstjänsten och kostar inte bara pengar utan dåligt engagemang och ständiga fejder. Sen slutar det till 99% på samma sätt som för Sigbjörn, det går inte att inte ha medarbetarnas förtroende någon längre tid. Så enkelt är det. Bara.

Om det inte finns förtroende stjäl det manövreringsutrymme och ger betydligt längre förankringsprocesser. Förtroendet måste underhållas så ständigt bör man berätta ledningens syn på framtiden och aktuella prioriteringar och är det ”kris”, måste en massiv insats av ”kriskommunikation” genomföras. Tyvärr siktar de flesta förändringsarbeten på förändring av nuläget och inte på vad som ska åstadkommas. Om man inte förstått skillnaden på mål och medel och missar möjligheten att skapa attraktion kring vad som ska uppnås, hur uppnår man det så? Alla bör vara uppdaterade om vilka aktiviteter som genomförs, hur och varför, för i tider av förändring eller kriser blir relationerna i arbetsgruppen tajta och man tvingas välja sida. För sin arbetsgrupp eller sin ledning. Vet man hur och varför och att det gäller alla finns stora förutsättningar för att det blir en gemensam strävan och inte dom och vi. Om man då är lojala i krisen förväntar man sig en kompensation när det blir bättre och att alla efterlevt det man kommit överens om. När det då visar sig att man har haft och har ”Stigbjörn-ärenden”, dvs. chefer uppfattas som att ha skonats eller än värre, skott sig, hur kommer det att fungera i den organisationen?

Det blir en ”utmaning” att hantera och tar tid så jag återkommer i den frågan och tror på 5-6 inlägg till och håller tummarna för den nya ledningen och organisationen men, jag är inte övertygad om att det går bra. En diktatorisk chef och ett centralstyre kan bara fungera om det stöds av nära/kära som på olika sätt fått sina positioner. Allt för ofta för sin lojalitet. Till den gamle nu avsatte chefen. Kommer de att medverka frivilligt till något nytt som visar upp deras egentliga kompetens? Har de egentligen medarbetarnas förtroende eller har de ”bränt sig” för mycket? Därför, tror jag att det bli 5-6 inlägg till. Jag är övertygad om att det i en så pass stor organisation finns 10-talet ja-sägande-lojalister-till-chefen i betydande ställningar som måste hanteras. Också.

Det här är ett bra exempel på att det inte går att hantera kriser och stora förändringar i toppstyrda organisationer bakom lyckta dörrar utan att tappa förtroende. Och hur det går till slut. Förutsättningen är att ledningen inser att man måste samverka, vara synlig och kommunicera kontinuerligt kring strategi, mål och aktiviteter. Medarbetarna bibehåller då sin tillit till ledningen men ledningen måste sen visa att man tagit sitt ansvar för organisationen och de anställda. För alla. Att själva vinna eller utöka skaran som ses som politruker, blir alltid ett slags lednings-kamikaze och försök få mig att tro att inte Sigbjörn insett det. Han hade 4 miljoner skäl och det är tredje gången han försvinner i fallskärm. Övning ger färdighet och hur lojal var han omvänt till ”sina politruker”?
Det, är också nått att tänka på om man känner sig politrukiskt tillsatt av chefen eller är överordnad ansvarig för chefen och kanske rent av ska väljas om vid nästa val.

Till och med hopplöst toppstyrda länder tvingas nu..så, slutligen, handlar det om att vi är i behov av ledarskap. Vi har många chefer men få ledare. Våra organisationer måste nödvändigtvis förändras och utvecklas för att klara framtidens krav. Därför är det nödvändigt att utveckla såväl gott chefskap som gott medarbetarskap samt att göra förändring och utveckling till en naturlig del i vardagen.

BRF vill samarbeta och samverka i det och vågar och/eller kan ni hålla oss utanför? ”Nobody can go back and start a new beginning, but anyone can start today and make a new ending.” Hade´

SOS-alarm, ambulanser och brandbilar

Att kalla en spade för en spade är aldrig fel men om skaftet är trasigt fungerar bladet tillfyllest då? Nä, det hänger ihop, eller?
Vårens och försommarens slingrande med olika utfall bara mot SOS-Alarms skuld i ett antal ärenden var allt annat än övertygande. Klart det finns brister men, ligger felen bara hos larmoperatören och ambulansdirigenterna och de företag som står bakom dem? Numera är det ju inte bara SOS-Alarm AB som sköter detta/kommer att sköta detta, då de fått konkurrens.

Nej eller mer kanske; NEJ! Då har man gjort det väldigt enkelt för sig och nu kommer förhoppningsvis nästa kapitel i detta drama: http://www.dn.se/sthlm/vardpersonal-slar-larm-om-brist-pa-ambulanser
”– Befolkningen och vårdbehoven ökar kraftigt för varje år, men Stockholm har haft lika många ambulanser sedan 1993. Det säger sig självt att väntetiderna för patienterna blir längre och det kan inte avhjälpas med sex bilar, säger Tomas Buxbaum, ambulanssjukvårdare och skyddsombud.” i artikeln och han slår då i en inledande mening exakt på spikens huvud.

Är detta då ett utpräglat Stockholmsproblem och jag måste upprepa mig: Nej eller mer kanske; NEJ, och jag återkommer i detta men räddningstjänsten är väl förskonade och det gäller bara ambulanserna? Nej eller mer kanske; NEJ, och ställ er frågan var är er närmsta ”brandkår” nu och var fanns den för 10 sedan? Vad kunde man göra då och vad kan man nu? Klarar ni flera samtidiga insatser och hur ser det ut om det är lite läge, något större? När kommer förstärkningen och hur länge klarar ni en insats och på vilket sätt? Åter till ambulansen.

Få organisationer, möjligen med polisen som undantag, har centraliserat så hårt som ambulanssjukvården i Sverige. Samtidigt har man rationaliserat, förlåt jag menar effektiviserat, och faktiskt utvecklat arbetssätten och höjt kvalitén. För vården, för jag kan tycka det är lite si och så med resten som tex förmåga att köra, räddning, omhändertagande ur ett socialt och medmänskligt perspektiv, samverkan, ledning mm. och mm. De ordinära, vanliga landstingsägda ambulanserna, har varit utsatta för konkurrens och många gånger utifrån kriterier som satts upp av en politisk och/eller tjänstemannaorganisation som egentligen inte förstått vad prehospital vård handlar om utan mer sett statistik och beläggningsrapporter som enda kriterier. Man måste vara ledig för att kunna ta mer/fler uppdrag och det går aldrig att få 100% beläggning för vad händer med det man inte hann med, vem/vilka tog/tar de körningarna?

Att ambulanserna utvecklats medicinskt och idag är mer eller mindre rullande akutmottagningar som tekniskt står i direktkontakt med akutsjukhusen är inte bara bra, det fantastiskt bra. Men, det innebär mer saker att göra, det innebär mer saker att bära, mer saker som ska fungera och det tar mer tid per utryckning. Är det kompenserat för tidsförskjutningarna då, och läs artikeln om Stockholm igen, nej eller mer kanske; NEJ, och det gäller generellt i Sverige och inte bara i Stockholm.

Jag anser att man på många ställen gått för långt i rationaliseringar, centraliseringar, inte kompenserat för nya arbetssätt och insett att är ambulansen upptagen är den upptagen. Att ha en ambulans på den lilla orten, på papperet och i planen, innebär ofta i praktiken att den nyttjas till stor del av det närmsta sjukhuset och i den större orten och staden. Åtminstone dagtid. Sen har en del en-bils-stationer omloppstider på många timmar, dvs. från de hämtat, varit till sjukhuset, och åter är tillbaka och kan ta nya uppdrag i sitt område.

Det handlar inte om EN lösning likväl som att det inte handlar om att bara SOS-Alarm gjort och gör fel. Det handlar om att skilja de akuta uppdragen från de sjuktransportmässiga och låta ambulanserna renodla sin akuta verksamhet. Sjuktransportbilar, Distriktssköterskor, läs andra alternativ får mer ta ansvar för det o-akuta så ambulanserna kan stå för sin beredskap och vara tillgängliga. Att återinföra eller komplettera vissa fordon/ambulanser. Att införa mer och bättre triagering, fast-tracks och fördjupa samverkan med medicinskt ansvariga/primärvården etc som kan avfärda, boka, boka om och föreslå alternativ till akutsjukhusen eller rent av komma och ta över. I större städer tror jag dessutom mer på akutbilar som med sin kompetens kan ta första stöten, behandla och/eller rent av avfärda ambulanstransporter till annat när man sett och undersökt patienten, hellre, än fler ambulanser. Med mera och med mera och med mycket mera…

Jag är för gammal för att prostituera mig och tycka det här är bra.
Det krävs flera och många ansvariga företrädare som berättar det annars blir du/ni lite ensamma och ensam är inte stark. Jag väntar och/men var är ni? Jag såg tendenser från Rdch Granath när han tidigare, som jag tolkade det, protesterade mot sin politiska ledning och berättade i media att: ”detta går inte”. Men sen då? Sen är det tyst och allt går överallt och frågan jag ställer mig är: För vad eller vem det går bra, organisationen och det skydd, vård eller den trygghet man skall erbjuda sina skattebetalare eller ledningens karriärer?

Man är inte ensam i BRF och här finns och får du möjligheten att göra något och jag är övertygad om att vi kan. Tillsammans. Kom du/ni med men tyvärr går det inte som ambulansare. Vi är exklusiva. För brand och räddning, och där har vi grepp om hela spaden. Hade´