SMO

Hej, jag har åkt en del tåg med, som http://brandaspiranten.blogg.se/ skriver om, och då kan det bli lååånga inlägg. Jag har ett på gång alltså.. Men, inte nu. Nu bara puffar jag lite för den här bloggen och att läsas ur perspektivet; SMO-studenter vs olika projekt. Då blir det viktigt att allt är "rätt och förtåeligt" på något konkret vis. "Rättvisa och lika för alla" är svårt det och vi har alla olika bördor att bära och jag är faktiskt minst sagt ödmjuk för de begreppen. Fortsatt trevlig helg på er så, hade´

Tandlös?

Rikspolischefen Bengt Svenson vill att polisen ska kunna fokusera mer på att minska brottsligheten. Därför föreslår han att en rad uppgifter flyttas över till andra myndigheter eller till kommunerna, skriver flera medier och med efterföljande kommentarer och debatt. Passverksamheten, hittegods, handräckning i form av hjälp med transporter och Polisförbundet delar på flera punkter Bengt Svensons uppfattning. Polisförbundet tycker också att omhändertagande av berusade inte är polisens uppgift och då syftar man på de som är i behov av vård men blev missförstådda. Oavsett handlar detta om att renodla verksamhet och värna grunduppdraget och i huvudsak är åtminstone jag positiv och önskade att dessa tankar även syntes inom räddningstjänstsfären eller, att ”man” fick eller begärde betalt för det man gör. Samverkan och samarbete är bra och många gånger samhällsekonomiskt rent av det enda rätta så inte flera gör samma saker eller rent av ingen andra saker men man kan inte glömma bort grunduppdraget och bli tandlös. Ibland måste man kunna bita ifrån och inte framstå som tandlös för då uppkommer andra bekymmer. Detta får mig att komma ihåg en liten gullig? men, sedelärande historia:

En gammal man satte sig med ett hamburgermål och vecklade ut en servett och delar försiktigt hamburgaren på mitten och lägger halva framför sin hustru. Sedan strör han ut pommes, räknar dem och delar dem i två högar och placerade en hög framför sin hustru. Han tar en klunk av drycken, hans hustru med, och sedan ställer han muggen mellan dem. När han börjar äta reagerar människorna omkring dem och viskar sinsemellan; "Det stackars gamla paret - allt de har råd med är en måltid som de tvingas dela” och en ung man går fram till bordet och erbjuder sig att köpa ett till. Den gamle mannen avböjde och berättade att de alltid delat allt och att detta räckte bra. Den unge mannen satte sig igen men såg att den lilla gamla damen inte åt en bit. Hon bara satt där och tittade så återigen går han fram och bad dem att låta honom köpa ett till åt dem. Nu svarade den gamla kvinnan som sa: "-Nej tack, vi är vana att dela allt." Nu ger jag mig inte tänkte han och fortsatte: –”Okey, men varför äter inte du? Och hon svarar: "-Jag väntar på tänderna."

Det gör jag med, men från ”våra myndigheter”. Hade´

Dorotea, Åsele och Malå

Svensk lagstiftning styrker och även den politiska, åtminstone centrala politiska uppfattningen är, att naturligtvis skall medborgarna enligt likhets och närhetsprinciper få ett adekvat skydd och sjukvård. Frågan är vad är nära och lika och hur blir tolkningarna av det? Blåljusorganisationerna är hjärtefrågor som finns djupt rotade i den svenska folksjälen utifrån ett samhälls-ansvars-perspektiv. Graden på anständigt beteende hos våra folkvalda bedöms bland annat på dessa gärningar och sen vem eller vilka som driver frågorna är ointressant. Därför är Dorotea/Åsele, Malå och hela ärendet runt besparingar, effektiviseringar, stad/landsbygd, politiker/tjänstemän och inte minst hur väljarna, skattebetalarna, brukarna eller rent av ”kunderna” bemöts och agerar så intressant för en räddningstjänstbyråkrat. Det är inte så att BRF direkt saknar ärenden utan mer; hur gör andra och kan vi lära oss något av dem och naturligtvis om de behöver råd eller sakkunskap så ställer vi upp. Fakta och sakkunskap mår alla bra av oavsett ”sida” men tyvärr brukar det vara en bristvara i vissa delar relaterat till just de här åtgärderna. Vems är då felet till det då och kan någon rent av klandras?

Utgångspunkten är ofta de grundläggande ansvars-, likhets- och närhetsprinciperna och främst tanken på att säkerställa samhällets funktionalitet och då övergripande vid en kris eller större händelse.
Medan lagen skydd mot olyckor, om vi snävar av det mot räddningstjänstens område än mer, till stor del har den enskildes ansvar i fokus. Men, regeringen har dock uttryckt att grunden för samhällets krisberedskap utgörs av arbetet med skydd mot olyckor och av de samhällsresurser som finns under normala förhållanden så; det finns således ingen tydlig skiljelinje mellan samhällets krisberedskap och skydd mot olyckor kan jag tycka. Egentligen, och Hälso och sjukvårdslagen och det ansvar som vilar där är inte besvärligare eller så är det just så. Besvärligt. Men:

Om detta hypotetiskt är "lag" och de centralt styrandes uppfattning, oavsett om man är tjänsteman eller folkvald, varför tillåts då lokala diton ensidigt tolka vad som gäller? Det är en central fråga eller borde vara det och här tycker jag det kan finnas ett klander som svar på frågan inledningsvis. Naturligtvis kommer kommunernas självbestämmande in men gäller det inte efterlevnad mer än tolkning eller borde vara så? Det blir enklare för alla och inte minst kommunerna. Om vi har a-b-c-d kommuner i ett län angränsade mot förbundet som har a-b-c kommunerna innefattande och a-b kommunerna i angränsande län på andra sidan vet a:na vad de andra a:na, b:na i sitt eget län och det angränsade har för förmåga och vad man egentligen menar med förmåga och kan man lita på att en brandbil är en brandbil och att en deltidsstation inte är ett värn. Är kommunens heltidsbrandmän tillgängliga enligt larmplanen och rustade att komma över kommungränsen och hjälpa till enligt samverkansavtalet som skrev för x antal år sedan eller kommer de pö om på i olika fordon varav inget var stegen och tankbilen som egentligen behövdes… Många frågor och det ska vara så för det här är allvarligt och handlar om vad man kan förvänta sig och det, det har Dorotea/Åsele, Malå med flera kommit på kant med men då gällande ambulanser och akutsjulvård.

De har penetrerat påståenden som visar sig vara tveksamma och inte fakta och/eller inte har eller kunnat räknas på men som framstått som underlag och absoluta sanningar. De har sett statistik bakom den presenterade och risk och sårbarhets samt inte minst konsekvensanalyser som fattats och kommer till eftersom och med mycket mera sägs det. Allt alltså EFTER de övergripande besluten som får konsekvenser mer än någon anat och redan fått. Det sista, ”redan fått” åtgärdas då i våldsam takt som nästintill kan liknas vid panik och har man då lagt till de kostnaderna och vad de åtgärderna kostar i det akuta men även i det längre perspektivet och tänkt till eventuellt om? Nej, inte officiellt och då kommer vi till nästa fråga och tanke: Går det prestige i dessa frågor och märks det när vanligt folk med bondförnuft utifrån rent praktiska perspektiv sett på sin situation kontra de administrativa planverken? Frågan är helt uppenbart vinklad till självklarhet men så självklart blir det oftast när man hastat till något och inte de verkliga experterna fått tycka till.

Jag saknar alltså ansvariga för akutsjukvården som rent praktiskt och operativt skall ansvara och har ansvarat och då borde ha lagt sina betänkanden i och om detta. Jag har själv flera gånger fått göra detta som ansvarig just i den här ”akutsjukvårdsbranschen” och då även fått ta debatten med medborgarna och oavsett fråga till politiken hette det då att ”detta är en fråga för verksamheten”. Här är det tvärsom men var är ”verksamheten” och deras syn? Precis som vid räddningstjänsten skriver företrädarna fram förslag på hur man skall få en verksamhet i ekonomisk balans utifrån de ramar man erhåller. Innebär det tex en ambulansindragning måste naturligtvis underlagen i medicinsk risk och förväntat utfall vara med och även om man ser att vid x antal tillfällen kommer väntetiderna troligtvis för det området överstiga det som kan anses vara medicinskt säkert att inträffa. De uppgifterna får man lätt ur sin statistikdatabas och tillsammans med körtider för angränsade resurser och eventuella tilläggsresursers möjligheter mm kommer man då nära ”faktan” dvs prognosen. Den ÄR underlaget för beslut som ska vägas mot andra besparingar i en helhet. Känner då beslutande politiker att vi kan eller måste även här är det så för visst, ibland går det och ibland finns måsten. Då är det sen upp till verksamhetsföreträdaren att genomföra och som ansvarig får då han/hon ta konsekvenserna för att det fungerar som tänkt och vill man inte det så bör man byta jobb. Man har ett ansvar som företrädare att veta vad sin egna organisation klarar och inte klarar och om man kan ställa upp på det även personligen. Jag tolkar detta som att politiken fått klartecken från alla inblandade chefer och det gör mig fundersam då man uppenbart ginat och senare tillrättalägger och med tex en ”akutbil” som får andra i branschen att flina och som inte heller fyller såväl lagens som arbetmiljöföreskrifternas mening och intentioner. En vanligt registrerad VW golf med lös utrustning varav en del är gasflaskor som sägs vara jämbördig med ambulanserna.... Hur ser då ambulanserna ut?

De offentliga organisationerna och dess företrädare verkar hellre lägga sin kraft på att montera ner istället för att effektivisera och koncentrera sig på kärnverksamheten och, återigen, utan övergripande central styrning. Naturligtvis är inte kakan oändlig men vad är egentligen grunduppdragen och hur prioriterar man mellan dem och andra och även om jag är en förespråkare även för kultur och mjuka värden så dör man inte om det dröjer eller rent av ibland uteblir. Så är det bara och har jag inte pengar köper jag mat före grannlåt och det extra rent privat och detta är i grunden lika enkelt. Egentligen.

Jag tycker det är respektlöst mot de som behöver skydd, hjälp, och de som finansierar och inte minst finansierat detta via skattsedeln när man kanske den enda gången i livet behöver blåljusbranschens eller akutsjukvårdens hjälp och så finns den inte som man sagt. Har man varit ärlig och berättat hur och varför baserat på fakta och i relation till andra verksamheter kan jag tycka det är okey. Faktiskt, för statens kaka är inte oändlig och alla kan inte få allt och överallt och ibland är det rent av bra. Jag blir hellre tex opererad av en expert som gör detta varje dag och åker då gärna en bit en av en kirurg som gör det av regionalpolitiska skäl en gång i månaden. Frekvent vård och livsuppehållande resurser skall vara närma och sällan nyttjad och högspecialiserad samlat tycker jag. Behöver man alla sjukhus i det här länet och gör de likadana saker och ska det vara så och vad hände om man gjorde en förväxt hälsocentral av något och lade resten av överskotten på att göra flera utspridda med en förstärkt ambulerande akutsjukvård, (flera ambulanser och en utbyggd prehospital verksamhet), däremellan samt till specialistsjukhusen? Jag har ingen aning om detta område men har man tänkt tanken, dvs göra annt och lite tvärsom? Bra ambulanssjukvård är så bra idag att kommer de grabbarna och tjejerna fram och får lite tekniskt och medicinskt stöd klara de det mesta som går att göra till ett väntande och förberett sjukhus. Men alla kan inte räddas men absolut inte om resurserna inte finns och/eller kan komma i tid. I Australien som bilden illustrerar är det jättesvårt.. Hade´

Rätten till akutsjukvård

I Dorotea och Åsele ”rasar” kampen vidare för rätten till akutsjukvård och den 29/2 klockan 20.00 belyses det i Uppdrag Granskning för att dagen efter vara i SVT:s Debatt. Jag följer detta noggrant och för mig handlar det inte ”bara” om Dorro och Åsele utan om vad ”den enskilde” faktiskt tycker och kan när de börjar gräva lite och ser och inte minst inser vad de får. Politikers löften naturligtvis avstämt professionellt av verksamhetsföreträdare visar sig ha hål och läckor och sen, sen försöker man täta. Problemet med de tätningarna blir att de allt som oftast görs akut och man hinner inte tänka på alla regler utan mer handlar från magkänslan och limmar ihop dem med prestigeklister. Det klistret är egentligen bara mjöl och vatten och när man då sjösätter så….

Oavsett resultat kommer aldrig mer Dorotea vara sig likt då den gemenskap och sammanhållning i bygden som nu finns troligen saknar motstycke i deras historia. Folk runt hela Sverige hör av sig och även internationellt är detta nu uppmärksammat och då Sverige är tranparant och kreativiteten är enorm tillsammans med en vilja som skulle kunna försätta berg, (ja kanske inte Bergh då men han är ju på deras sida), är det här otroligt intressant för en "glesbygdsförvarare". Lagstiftning nagelfars, relaterade myndigheter kontaktas, överklaganden x ? och alla möten besöks mm och mm och man gör det helt lugnt stilla och med en "Ghandi-filosofi": ”Vi gör rätt för oss och följer helt de skrivelser och lagrum som finns och vi gör det här snyggt”.

Loggan till inlägget kommer att synas på mycket och apropå mjöl och vatten, här är ett recept på OCKUPANTBRÖD:
5dl ljummet vatten, 25grjäst, 3tsk salt, 1dl linfrö, 1dl solroskärnor, 1dl sesamfrö, 3msk olivolja, 2dl rågmjöl, 2dl grahamsmjöl, 6-8dl vetemjöl. Blanda alla ingred. vetemjölet sist, låt vila 1 tim. ugn på 200-225, gör bitar som pingisbollar, kavla till kakor på mjölat bord, lägg kakorna på papper o grädda ca:10 min per plåt.
Hade´ Peter

Framtidens RiB-frågor

Christer Ängehov, tf. brandchef i Storstockholms brandförsvar och Per Törnvall, kommunchef i Vaxholms stad har tagit ett bra initiativ:
”Hur säkerställer vi tillräcklig trygghet för de som bor, vistas och verkar i hela landet? Storstockholms brandförsvar och Vaxholms stad ser ett behov av att i ett särskilt forum diskutera framtidens RiB-frågor, lyfta fram goda exempel, dela erfarenheter och identifiera problemområden. Vi räcker därför ut handen till övriga RIB-kommuner och ber om hjälp i denna strategiskt viktiga fråga.” http://www.storstockholm.brand.se/om_oss/vad_gor_vi/rib-deltidsresurser-for-framtiden

De tror att många av landets 290 kommuner befinner sig i samma situation som dem och svaret från Brandmännens Riksförbund är entydigt och enkelt: Vi VET att det är så och välkomnar minst sagt detta och tänker bara ”njuta” och inte gnälla över varifrån och hur frågan skötts och vem/vilka som borde ha ansvar. Åtminstone inte före konferensen och så mycket..
Tack! är det minsta och väl på sin plats. Hade´

Moder Svea vs sin räddningstjänst

En indian satt och pratade med sitt barnbarn.
Han sa: ”-I alla människor bor det två vargar som slåss.
Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.
Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit”.
”Vilken varg vinner?”, sa barnet.
... ”-Den du matar”, sa den gamle mannen.

Ibland bör man kanske stanna upp och fundera i termer "varför och hur" även om inte just mamma har svaren.. Hade´

Ledning, medarbetare, sociala medier och så..

Hunden har brutit benet och skall vara i stillhet viket då lett till en helg i..stillhet, reflektion och skrivande. Jo detta inlägg är för långt nmen å andra sidan får det räcka kanske hela veckan. Kanske..
Jag har läst om en hel del mail och slås av en del röda trådar och i mycket sammanfaller de i nystan från samma grund. ”Vi och dem” och oförmåga, eller ovilja, till samarbete och respekt för olika roller och åsikter och i mycket, på ren svenska: ett kasst ledarskap som dragit iväg till oväntade situationer för någon.

Vi har generellt och i flertalet friska och bra räddningstjänstorganisationer så missförstå mig rätt, för som vanligt måste man utmärka sig på ett eller annat sätt för att stå ut. En del organisationer brottas med lågt förtroende för ledningen och i en del är det dessutom svårt att definiera ”ledningen” då det i praktiken är en person. Förtroendet är då lågt även hos olika mellanchefer för sin egen organisation och de uppfattar sig heller inte vara i ”ledningen” eller ens vara arbetsgivarrepresentanter...
”Fakta på det” kan ni ju roa er med att fråga och ja, jag har det i form av mail och telefonsamtal där man ”anmäler” sig själva och/eller åtminstone sin chef men återkommer i och om detta. Att ledningen samarbetar bra och styr åt samma håll har naturligtvis stor betydelse för hela organisationens utveckling. En väl fungerande ledningsgrupp håller rätt strategiskt fokus och får med sig medarbetarna mot målen. Beteenden smittar och ledningens beteende smittar nedåt i organisationen och det kan vara både önskvärt och bra men, det kan även vara förödande.
I takt med att fler och fler deltar i informationsskapandet förändras organisationers arbete mot mer transparens och de som inte anpassar sig kommer bli påminda och för några blir det jobbiga uppvaknanden för… :

Att dåliga chefer använder sig av att kontrollera informationen, som ett maktredskap, för att försäkra sig om att de är de med mest kunskap, och därmed de mest värdefulla i organisationen är ett enkelt knep och känt sen länge. Men anställda har också rätt att veta vad som pågår men ofta förväxlas kommunikation med information, enkelriktad information, och då byggs numera andra vägar att nå den upp. Kommunikatören måste ha ett mottagarperspektiv, det vill säga lyssna och ta till sig och anpassa sig efter mottagaren om man vill uppnå förståelse och effekt för kommunikation är en cirkulär och dynamisk process. ”I en mänsklig samvaro kommer den ena personens handlande att vara ett gensvar på den mening man lägger i vad den andra personen gjort. Detta föranleder i sin tur ett gensvar från den första som lägger sin mening i skeendet. Man kan i dessa fall tala om en typ av "kommunikation" även om man inte yttrar ett ord. Denna kommunikation manifesterar de sociala identiteter som man får och tar sig” står det i min gamla sociologibok och förstår man inte det i vardagen, funkar det inte i krisen och alla organisationer krisar förr eller senare. En öppen och frisk organisationskultur tillåter att man lyfter fram problem för då kan göra något åt dem. Själva.
(En undersökning som ICM, The Institute for Crisis Management, genomförde under 2010 visar att ledare och chefer står för 50 procent av företagskriserna, medan 32 procent orsakas av anställda och bara 18 procent orsakas av yttre faktorer…)

Organisationerna äger inte längre ensamrätten till sina problem och om inte allt, så kommer mycket ut i det offentliga och spekulationer sprider sig som ringar på vattnet och då också av människor som man har personliga kopplingar till inte minst via sociala medier och då ökar också trovärdigheten för informationen även om den inte skulle vara helt sanningsenlig. Fråga Juholt…

I vår bransch är det vanligt, nästintill legio, att komma ”från de egna leden” vilket på många sätt kan vara bra, (Toyota, prisad och lite av LEAN:s grundbult ser stora fördelar men varnar också för och utbildar bort problemen..), för det är inte bara bra, och inte bra på alla positioner och det är skillnad på den lilla och den stora organisationen. Jag anser att en chef i den stora organisationen har större nytta av organisationsteori, förvaltningskunskap, ekonomi, personal och administrationsteorier samt inte minst ska kunna ”hantera” andra förvaltningschefer och politiken och förstå sambanden däri mer än: att kunna skilja på smal och grovslang. Kan man dessutom det är det naturligtvis ultimat, säg ”kanoners”, men hur många sådana finns det? Man kan utbilda sig och träna sig i eller ha bra personer med rätt kunskap runt sig men man är inte mogen i allt bara för att man har en brandmästare eller brandingenjörsexamen, man bör skaffa sig mer. Kombineras sen bara grundutbildningen av att inte kunna delegera och lyssna på andra blir då ofta resultatet att alla problem tenderar att se ut som en smalslang från piedestalens höjd. Råkar du vara piedestalschef då är du faktiskt en måltavla och det ingår i rollen men storleken på tavlan bestämmer du delvis själv. En chef med ett för stort ego kommer med största sannolikhet att skapa avstånd till sina medarbetare och som jag nämnde ovan, även till sin ledningsgrupp, och då blir kön till att kasta pilen på tavlan och försöka nå ”bullseye” lång. För eller senare får någon en träff och även om det var tur känns sticken för:

Man kan inte göra allting själv och inse att du inte det och då dessutom kunskap i delar är färskvara, blir det inte bara jobbigt utan nästan pinsamt när olyckan 1972 jämförs med den som skedde igår. Metoder, arbetssätt, samverkansförmåga mm och mm har faktiskt förändrats och ibland som en direkt eller indirekt följd av dina egna chefsbeslut. Nya slangar men samma munstycke skulle man kunna säga. Det är heller inte ett effektivt sätt att använda din tid och kunskap på om du nu promt skall vara chef, mer än över just slangen. Dessutom, när du delegerar, skapar du fler möjligheter för dina anställda att känna att du verkligen ser dem och tar vara på deras kunskaper och får en ökad förståelse inte bara i just det som delegerats.

Andra organisationer säger att för att få framgång krävs medarbetare som är mer professionella, ansvarstagande och kompetenta på sitt område än förr. Därför läggs i dag allt mer resurser på personlig utveckling och kompetensutveckling. Inte för individens bästa utan för verksamhetens. Inom räddningstjänsten vet vi inte ens om det skall vara SMO-utbildning som gäller för en anställning, alltså grunden för, och inte den senare utvecklingen, och då kommer jag osökt in på:

Det snabbaste sättet att få medarbetare att spåra ur, vilket är att låta dem famla i mörker utan förstådda mål och direktiv. Eller, krångla till dem så att mål uppfattas som visioner och ett slags ”filosofiska funderingar.” Eller för att vara säker på misslyckande; blanda visioner och mål och gärna från olika chefer och myndigheter så kommer de att uppfattas olika beroende på om du läser med arbetsgivare, politiska, medborgar eller medarbetar-på-golvet-ögonen och sen: Hur många är intresserade av mål och visioner och kan egentligen, skilja på dem i en presentation mer än vi självupptagna fullblodsbyråkrater? Detta ger då dina medarbetare mer ”utmaningar” men ännu mindre motivation än i just det man redan kan och förstod sen tidigare vilket var precis vad du inte ville när du skulle förändra. Förändringsprocesser är svårt och för några faktiskt rent av omöjligt då de kräver förtroende. Hjälp alla och dig själv att förstå vad som förväntas men också förutsättningarna för att nå målen åtminstone så kanske något sker om än lite. Det är bara, om ens i sagan, det går att koka soppa på en spik och här tycker jag MSB, SKL/Pacta har en stor roll men tyvärr ur ett negativt synsätt. Å ena sidan säger man sig stå för vissa saker och ha rätten till tolkning och ensamarbete i andra men sen hukar man sig och låter saker passera. Är man styrande myndighet och tongivande intresseorganisation för arbetsgivarna bör man kanske visa det och se till att de röda trådarna håller hela vägen?

Som chef blir du inte långvarig eller når respekt om du bara botar symptomen på ett återkommande problem. Du behöver ta dig tid och införliva många för att hitta långsiktiga lösningar och du måste ofta ha organisationen med dig. Inte alltid. Alltid däremot, måste organisationen delges bekymren och de tänkta lösningarna även om de inte gillas. Ska du toppa negativt så ha inte någon plan och absolut inte någon tidsplanering. Detta innebär ju att göra rätt saker så effektivt som möjligt. Jag tror det gäller för organisationer med, som MSB och SKL/Pacta, för jag tror att praxis knyter samman ord och handling.

Att inte uppmärksamma dina samverkanspartners, eller här medarbetare, är alltså effektivt ur ett misslyckandekoncept. Missa alltså inte möjligheterna att uppmärksamma dina anställdas framgångar och inte bara direkt relaterat till jobbet. Kan det rent av kanske användas i jobbet och få till synergieffekter? (Eller ska vi direkt slå ned det som förbjuden bisyssla...) Alla vill ha bekräftelse och erkännanden för det de presterar även om en del inte är så tydliga i att erkänna det och stereotypen för ”brandmannen” brukar ju nämnas bland de smickerblyga. Positiv uppmärksamhet förbättrar moralen, prestationen och lojaliteten. För det mesta är den mest effektiva belöningen bara att bli sedd och pratad med istället för om. Du måste utvärdera dina anställdas individuella behov och adressera dem och ”du” behöver inte vara ”du” i en större organisation men då måste ”du” ha andra ”du:n” som förstår detta och har såväl förmågan som mandatet att både se och göra. Är du ett ”du:n” utan mandat, dvs en mellanchef som är osäker på din roll eller dina direktiv, ta reda på dem, för det är otroligt tråkigt att tro att du hör och kan och en värre, ger löften som sen inte uppfylls. Oftast med värre konsekvenser än att inte uppmärksammats alls. ”Du lovade ju mig i...

Men, och detta stycke är viktigt, och rätt ska vara rätt och som anställd har du också ansvar och för dig och ditt och dina egna förpliktelser och det är oftast lättare att vara i opposition. Där slipper du ta ansvar för vad du tycker och om det ens går att genomföra i konkret handling och många av de så kallade informella ledarna blir inte bra formella chefer. Man får fler parametrar att väga in då och allt kan inte vara känt av alla då skulle sådana som vi, facket, reagera för det är otaliga personärenden och andra känsligheter som inte skall vara offentligt. Sen är det inte säkert, om ens den informelle ledaren vill pröva när han/hon får chansen för då blir du plötsligt ansvarig för resultatet hos hela gruppen, inte bara för dig själv. Inte bara de informella ledarna utan även ”de bästa anställda” kan bli de sämsta cheferna eftersom de inte lyckas med övergången och blir ”rotlösa” i sina hopp men visst, det finns många undantag så detta är då risker som de beaktat och kommit förbi.

Till sist så är det ledningen som ytterst skapar förutsättningarna för en organisation men de kan inte göra organisationen själva. De behöver stöd och hjälp och ett samspel i samverkan för även om man kan peka fram resultat blir de inte bra eller stabila. En stabil självbild med en portion ödmjukhet är grunden i ett bra ledarskap och det som gäller för andra gäller för dig och då kan du inge trygghet och plocka fram medarbetarnas förmågor och styrkor. Det handlar kort om att motivera andra genom att lära känna de du leder och deras behov. Och omvänt. Först då kan du starta de riktigt utvecklande processerna och så avslutade jag tyvärr med det ord jag hatar mest, då det oftast numera används som skylla bort och ifrån sig; ”processerna.” Typiskt. Hade´