Jag har sett en hel del tolkningar om Simonuppgörelsen och 99% är som min och vår. Naturligtvis finns andra åsikter och som bilden illustrerar..och mest har jag reagerat över en debattör, inom räddningstjänstdebatten, som bedömde att den juridiska kompetensen vid Centrum för Rättvisa var låg, eller citat; trodde deras juridiska kompetens var större. och om en diskriminering skett vid Södertörn skett eller ej var oklart. Oj, jag tycker den juridiska kompetensen var hög på bägge sidor och Centrum för Rättvisa är allmänt kända för just sin kvalite och sitt engagemang. Frågan det då väcker är om varför man betalade det begärda beloppet, till sista kronan, av skattemedel, och om man har rätt att göra det utan anledning. Svaret är klockrent nej och det borde ligga mer inom debattörens kompetensområde än denna juridik och visst, jag är färgad och kanske rent av jävig men är ärlig med det och har ett arbete som i sin natur medger eller rent av bygger på att jag ska vara det. Debattören, anställd på ett revisionsbolag och med en nyligen publicerad kritisk artikel om vart statsbidragen tar vägen vid kommunerna för tänkte åtgärder inför och vid extraordinära händelser, och som författaren då ”sätter kaffet i halsen för”, när de nyttjas på fel sätt, ger lite brydderier om denne samtidigt tycker det är okey att betala för ”ingenting” från en kommunal organisation, i ett annat ärende, som då ”inte gjort fel”, till en enskild kommuninnevånare. Sen kan det vara intressant att se om detta ”ingenting” och ”inte gjort fel” upprepas för tanken med ett så högt skadestånd, (vi är i Sverige och inte USA gällande storlek på uppgörelser), är att det skall vara avskräckande och vägledande för det fortsatta arbetet. Nästa, då detta finns, blir naturligtvis större och en resa börjar alltid med ett steg. Här togs flera och några som inte syns. Än.
Liknade förfaranden finns även i andra organisationer och vi ser dem med och vet att vi inte är ensamma i det numera.
Vi är för lika, för alla, för kända och för relevanta kriterier och håller helt med om att strävan efter ökad mångfald och jämställdhet måste fortgå men inte till priset av särbehandling eller att grunduppdraget tonas ned eller rent av glöms bort. Naturligtvis är det bästa att en brandman kan och har allt men om de inte finns vad prioriteras i operativa styrkor som numera är mini och mini-ministyrkor?
Det finns ingen luft i systemet längre på en skadeplats och än värre på vissa håll, då man initialt inte ens har förmågan, utan måste vänta för att klara vissa åtgärder som tidigare var legio och absoluta. Folk i gemen har inte insett det och dessvärre inte heller många av de styrande politikerna och här har vi alla ett ansvar, inte minst BRF. Detta ärende är en del av detta ansvar. För även om insatserna är en liten del av en brandmans vardag finns de där, och då de inträffar, måste det bara fungera.
Jag skriver inte att de inte fungerar med de som anställdes av Södertörn, och sen utbildades, då jag saknar kunskap om det, utan jag skriver att fokuset och ivern att hitta andra kriterier utom de ordinära sedvanliga brandmannakriterierna var för stort när man förbisåg Simon. Därför har man betalt de pengar, läs skadeståndet, som begärdes och hur man skulle kunna tolka detta på annat sätt och hur det i så fall skulle slå mot vad man har för mandat att hantera skattemedel har jag svårt att få ihop. Utfallet ÄR vägledande och jag skulle i en kommunal chefsposition tänka mig för lite nu om jag verkligen ville få till en ökad mångfald och jämställdhet. Ibland funderar jag.. För att utmana och driva igenom förändringar är svårt och får man dessutom negativ fokus på sin organisation, blir det än svårare, nästintill omöjligt, och ställer stora krav på ledarskapet. Inte nog med att man skall hantera medarbetarna, organisationen och allmänheten, man skall hantera det politiska styret som i sin tur också blir bearbetade av allmänheten, dvs de presumtiva väljarna.
Man sköt sig i foten helt enkelt och gav faktiskt hela den avsomnade debatten i och om detta en björntjänst. Det är tråkigt och gynnar knappast frågan och sen gällande "revansch" Micke, i kommentarerna i förra inlägget, tycker jag den inte behövs men, den och det kommer fortare än du tror och på ett helt annat sätt men relaterat till detta. :-)
Till sist och åter så går mina tankar till Simon som verkligen blivit exponerad och jagad och under så pass lång tid och det är svårt att föreställa sig den utsatthet, stress, och de tankar det för med sig. Vore jag Räddningschef skulle jag leta hans telefonnummer för med det engagemanget och den lojaliteten för yrket och branschen kan det inte gå fel. Jag skulle direkt ta detta som en merit och en skarp spelare jag vill ha till mitt lag. Jag behövde inte heller missta mig på lojaliteten för tro mig, en sådan här resa gör man bara en gång som vanlig dödlig, och man biter inte den som föder en eller den som uppfyller ens önskningar. Simon vill bara bli brandman.
Det är helt rätt i mina ögon. Också. // Hade
