Nu är det årets sista dag. Jag konstaterar att denna blogg har haft 773 812 besök under år 2010, förutom några timmar. Jag har skrivit precis ett år nu och det blev 473 inlägg i detta "projekt/försök" under ett år och vissa har berört mer än andra. Det visar aktiviteten runt dem. Föga förvånade vet jag vilka och varför och ibland, (oftast faktiskt), före, vilka. Jag skulle nog vara lite försiktig om jag vore chef i en eller annan organisation för du/ni har inte stora delar av personalen med dig/er, och inte bara likgiltiga, utan faktiskt emot. De inläggen har också gett mest mail och ännu fler tips och jag måste bara säga att jag är förvånad, i delar nästan svarslös, i andra och imponerad av att det på något sätt fungerar ändå. Mycket lämpar sig inte för tryck, inte ens i en blogg, och ja, jag förstår varför man velat vara anonyma. I Sverige 2010 kan det verkligen vara så här har jag tänkt ett antal gånger. En del inlägg har inte bara varit dåliga, de har varit riktigt dåliga men i stora drag är jag nöjd och det är min blogg..
Brandmän tar ansvar och gör alltid sitt yttersta då det gäller och lägger eventuella dispyter
före eller
efter men inte
under är svaret på varför jag tror det fungerar. Ändå. Vidare är de som alla andra rädda om sig och sitt och vill inte ha en dålig löne-, tjänste- eller karriärsutveckling eller rent av riskera att förlora jobbet.
Operativ brandpersonals största styrka men också dess akilleshäl som nyttjas och ut-nyttjas är lojaliteten till yrket, sina kamrater och naturligtvis, först som sist möjligheten att få rädda liv och den eufori och känsla av att betyda något för en medmänniska och vad detta då ger tillbaka. Varianter på att ”brandmännen vill inte rädda ditt liv om de inte får…” är vad jag menar med hur man utnyttjar akilleshälen och i många varianter.
Skitsnack på ren svenska och nämn några fler yrken där arbetsmiljö, löner och egentligen vad som helst returneras på detta cyniska sätt? Jo de finns, men är få, och inte så här exponerade, frekvent och taktiskt använt av vissa.
Tänk tanken att din chef, eller en byråkrat som jag, eller någon överhuvudtaget egentligen sitter i ett lönesamtal och berättar att han eller hon fått fler arbetsuppgifter, gått en del utbildning och gjort en del lyckade projekt och numera ansvarar för mer än tidigare men;
-Inte bryr jag mig om lönen eller min arbetstid eller vad jag gör på den eller om det blir farligt eller farligare för jag är så glad att få vara med. Att jag ”måste” extraknäcka för att ”få det gå runt” eller förlorar pengar då avdraget från min huvudarbetsgivare är större än vad jag fått från min deltidstjänst ja det får man ju leva med för det är så roligt att kunna ställa upp. Helt absurt kan jag tycka men inte så långt borta från vissa och vissas sanningar. Det ska vi visa nästa år och förklara sammanhangen och varför och jag tror att en del av era vänner inte är era vänner utan har andra lojaliteter också. Som är starkare. BRF är bara lojala mot sina medlemmar och vi har bara medlemmar inom räddningstjänsten.
Herregud fatta..kan jag tycka ibland,
är folk dumma i huvudet när de inte ens ser till sig själva och vad de skulle kunna göra tillsammans med HELT likasinnade, men nu ska vi vara lugna och:
Det finns mycket att skriva om och beskriva i den här branschen och kanske skulle jag varit lite tydligare och varit mer kvalitativ men var går gränserna för en blogg och Peter och min yrkesroll? Vill jag göra ett bra jobb som Förhandlingschef eller ett mediokert som bloggare och går det att förena och kanske rent av kombinera och få en bättre tyngd och mer underlag i både och?
Jag tror det i vissa fall och inte alls i andra och jag har varit noga med att inte skriva om enskilda fall och personer om det inte varit absolut nödvändigt.
Ni ska veta att det har hanterats 250-300 ärenden, jag har själv har fått över 4000 mail och skrivit..några, rest land och rike runt och hur många timmar jag sitter i telefon vill ni inte veta och på det hela har det varit ett hektiskt men otroligt roligt 2010 och jag har nog ett av de
bästa jobben. Tack BRF-medlemmarna.
2011 kommer bli ännu bättre och ändå roligare men även innehålla en hel del re- och omorganisationer och tråkiga personalärenden och vi vet redan nu i stora drag var striderna kommer att äga rum och har en plan. Många planer faktiskt och vi är fulla av tillförsikt och framtidstro. Karin Boyes mest berömda dikt är troligen
"Ja, visst gör det ont när knoppar brister" och det kan faktiskt kännas lite jobbigt att växa och utvecklas ibland, även om det är ett angenämt problem, och vad vi har växt. Över förväntan och vi som inte hade bråttom.
2011 får vi hjälpmedlen på plats också och redan i januari sker en kontorsflytt från Farsta till centrala Stockholm. En ny webb, ett nytt ärendehanteringssystem och med inloggning för lokala företrädare för tips/trix och undvikande av fällor. Medlemsregistret ses och har setts över, teleservicen förstärks och lokala ombudsmän införs, flera och nya samverkanspartners ska stödja och hjälpa oss och en rad internationella gäster kommer på besök. Flera och förändrade/förbättrade försäkringar och ett förstärkt stöd då något hänt relaterat till detta. Politiskt/strategiskt/lobbymässigt har vi mycket på gång och jo, vi kommer att finnas i Bryssel kontinuerligt i en samverkan med andra fackliga kamrater och, och, och …diverse innovationer i samma form och tanke kommer att ske.
BRF vilar inte på lagrarna även om också tiden verkar för oss.
”Ni äger klockorna men vi äger tiden” och den förvaltar vi väl tycker jag och:
Vad händer med ”Bloggen” 2011 trängtar ni väl om besked i då, eller inte, och jag vet inte riktigt är svaret. Dels är den mest skriven under resor och i en del förtroendemannatid och hur vida jag reser nästa år vet jag inte riktigt. Vidare vet jag inte om jag dels blir nominerad till omval eller annat på kongressen under hösten 2011 och mitt förordnade som vice Förbundsordförande går ut då, alltså förtroendemannatiden. Och vad tycker Förbundsstyrelsen att jag ska göra med den.
Den är ju lite som en ”bisyssla” och Förbundsstyrelsen är ju min/mina chefer.
Att den ändrar form och kanske inte blir daglig som under 2010 är nog ganska klart, åtminstone för mig, men här kan ni få tycka till så tar jag det med mig och till mina chefer och grunnar själv så får vi se. peter.bergh@brandfacket.se om ni inte vill figurera i kommentarsrutan, och så då, till sist, vill jag önska er:
Ett trevligt och lugnt slut på 2010 och
Ett gott Nytt År 2011. Hade´.. och var försiktiga med smällare och raketer.